Mellan varat och görat

Month: juli, 2012

Om en bok jag just läst

För någon vecka sedan läste jag ut Rembrandt’s Eyes, konst- och kulturhistorikern Simon Schamas stora bok om Rembrandt, och vilken bok det är!  Helt enkelt ett enastående arbete, präglat av bredd, rikedom och djup vad gäller såväl ansatsen som sådan som verket i sig. Detta är nämligen inte bara en bok om Rembrandt, utan i minst lika hög grad en bok om perioden, kontexten och samhället. Resultatet är lysande, vilket till stor del beror just på denna bredd, att Schama föresatt sig att skriva en bok om Rembrandt, snarare än dennes biografi. Ansatsen blir följaktligen bredare, och öppnar upp för utsvävningar och sidospår på ett sätt som biografier tyvärr sällan tillåter sig.

Därmed inte sagt att Rembrandt blir till en perifer gestalt i framställningen. Just eftersom greppet är så brett tycks det mig snarare som om det paradoxalt nog blir lättare att få syn på honom, både som den berömde målaren och som privatperson. Till inte så liten del använder Schama nämligen kontexten, det holländska samhälle i vilket Rembrandt levde, som en reflexionsyta för att komma åt huvudpersonen själv. Samtidigt gör han också det omvända, och låter Rembrandt bli till ett slags prisma, genom vilket kontexten framträder tydligare. Detta är ett synnerligen lyckat grepp.

Givetvis är konsten en  viktig del av detta, Rembrandts egen såväl som andras. Genom diskussioner kring religiösa motiv och porträtt av framstående män och kvinnor, ensamma eller i grupp, får vi en god inblick i dåtidens sociala liv och konventioner, och åtminstone viss kunskap om hur beställarna såg sig själva och, kanske främst, hur de vill att eftervärlden och samtiden skulle betrakta dem. En relativt stor del av boken ägnas också åt Rubens, ”Antwerpens Apelles”, den store Mästaren i det tidiga 1600-talets europeiska konstvärld, som Rembrandt under den tidigare delen av sin karriär i mångt och mycket sökte efterlikna, motsvara och överglänsa. Genom den här ingången – Rubens som den ideale målare, en pictor doctus; makalöst skicklig, hyllad och aktad, därtill såväl rik som bildad och belevad – ger Schama oss en möjlighet att komma Rembrandt in på livet och förstå några av hans tidiga drivkrafter. Som exempelvis när han 1629, tjugotre eller tjugofyra år gammal (källorna går isär om exakt vilket år han föddes), i ett självporträtt lät ikläda sig rollen som Den firade målaren, komplett med guldkedja runt halsen som tecken på en furstes gunst och gillande.  Eller när han två år senare, i en etsning, lånade både hatt och pose från ett av Rubens självporträtt. Onekligen ett tecken på självförtroende, eller åtminstone på ambition, och kanske ett försök att förebåda sin egen, kommande storhet.

Just detta, att ikläda sig en roll och genom de yttre attributen bli till någon, tycks ha fascinerat Rembrandt. Han var mycket produktiv vad gäller självportträtt, mer än någon av hans samtida, och då inte bara i form av studier av konstnären i aktion i sin ateljé. Vi möter istället målaren som tiggare och borgare, som den förlorade sonen och Democritus, som soldat, orientalisk prins och dandy. Dessutom syns han inte sällan instoppad som en bifigur i någon av sina större historiemålningar.

Också i det vardagliga tycks detta rollspelande ha varit viktigt. Så kan vi förstå hans köp av ett allt för dyrt hus i en Amsterdams fashionabla stadsdelar, på kredit, eller de stora summor han sedan lade på att införskaffa dyrbara konstföremål, möbler och antikviteter för att fylla det. Kanske var dessa beslut ett resultat av att han, för sig själv, spelade rollen som det protestantiska Hollands motsvarighet till Rubens så väl att han inte såg det som någon större sak att skjuta över betalningarna på sitt framtida, mer välbeställda jag, det som väl tveklöst måste vänta i kulisserna. Kanske kan vi förstå det som ett sätt att övertyga omgivningen om att han verkligen var sin persona, och alltså också värd en kommission. För att tala med Goffman, var det måhända ett sätt att anpassa den bakre regionen, hemmet, till den roll han sökte spela i den främre, samhället, och få dem att smälta samma och fungera ömsesidigt förstärkande. Kanske kan vi se det som ett kalkylerat risktagande, att likna vid ett nutida studielån, som måste ingås för att ha en chans på framgång, men som alls inte är någon garanti för den.

Chansningen, om det nu var en sådan, bar inte frukt. 1656 förklarades han, efter påtryckningar från hans många kreditorer, bankrutt av stadens styresmän. Huset, liksom majoriteten av hans tillhörigheter  gick under klubban. Vinsten blev dock liten, och han spenderade den sista delen av sitt liv under betydligt  enklare förhållanden, i betydligt mindre slående, hyrda hus, i stadsdelar med betydligt sämre status. Undan för undan tvangs han också till en gradvis mer perifer position bland de holländska målarna, då hans stil blev allt ruffigare och i allt högre grad avvek från det mjuka, sammetslena ideal som var förhärskande under mitten av seklet. (En stil som han för övrigt behärskade mycket väl.)

Rembrandt lyckades med andra ord aldrig riktigt kliva i de skor han mätte upp åt sig själv i det där självporträttet från 1629. Någon Rubens blev han aldrig, inte i den meningen. I Schamas framställning framstår detta emellertid inte som ett dråpslag, snarare tvärtom. Fri från rollens tyngd tycks Rembrandt snarare ha andats ut, kanske lättad över att just den gyllene bördan inte längre hängde över hans axlar. Detta kan vi inte säkert veta, även om det är lätt att föreställa sig den förlösande utandning som torde följa då en skuldbördas stryptag lossats och frisk luft kunnat strömma in genom de ansträngda luftrören. Vad vi däremot kan se är att hans bankrutt och fall i status inte fick honom att sluta arbeta. Han fortsatte, med etsningar, teckningar och måleri, kanske friare och djärvare än förut, som om han plötsligt insett att den väg han slagit in på i unga år, i Rubens efterföljd, inte var den enda farbara. Kanske var det personen som lyckat frigöra sig från personan, eller som fann sig en ny, mer passande, sådan.

Jag tror också att det i mycket är just detta som gör att boken tilltalar mig så. Det är lätt att se sig själv i Rembrandt, att förstå och sympatisera med hans kamp för att få person och persona att sammanfalla. Även om den gestalt som träder fram inte alltid tycks oss sympatisk, så brottas vi alla, på ett eller annat sätt, med samma problem och samma frågor; Vem är jag? Vem vill jag vara? Vad ska vara mitt värv? Boken kan läsas som en berättelse om hur en ung man finner sitt kall, följer linan efter bästa förmåga, söker spela sina kort rätt, och – misslyckas, åtminstone om resan var tänkt att sluta i den rubensiska ålderdomens glans. Men den kan också läsas som en påminnelse om att livet och karriären bara i en ytterst begränsad utsträckning låter sig planeras och riktas med en rak linje från nu till då. Vi kan på sin höjd drömma och hoppas, men aldrig säkert veta vår slutpunkt. Det oförutsedda kommer obönhörligen komma emellan, korrigeringar kommer att krävas, något som inte per definition är av ondo.

Sammanfattningsvis vill jag påstå att det som gör Schamas bok så bra i första hand är två saker. För det första är den ett utmärkt exempel på hur riktigt bra kulturhistoria kan skrivas, liksom om hur mycket som kan rymmas inom ramarna för ett sådant verk. Här finns som sagt nästan allt, från politik, religiösa tvister och ekonomisk historia, till konst (i både teknisk och kulturell mening), mat och socialt liv. Den är också mästerligt skriven, på rik, målande prosa. Dessutom, för det andra, är den ett eftersträvansvärt exempel på gott biografiskrivande, som lyckas förena person och kontext på ett sätt som låter läsaren ta del av båda, utan att personen för den sakens skull förloras ur sikte bak kontexten, eller att kontexten dränks i  en flod av detaljer kring personens liv och leverne. Allt detta sammantaget borgar för en slående välskriven och mycket läsvärd bok.

Samurajen i biblioteket

På HumSam för att återlämna böcker och låna nya. Någonstans i höjd med hylla Kc, i bibliotekets bakre delar, springer jag plötsligt med huvudet före rakt in i en  bit luft. Smack. Likt en blixtrest tegelvägg får den mig att tvärstanna. Det tar en millisekund, knappt ens det, sedan förstår jag varför – det luktar död. Eller kanske inte av döden i sig. Snarare minner doften om den där unkna, stillastående luften som bara finns på de platser där människor väntar på att dö. Från den insikten är steget inte långt till den dörr bak vilken jag förvarar det jag allra mest förknippar med just döden. Jag gläntar på den ibland, är alls inte obekant med det som finns där innanför, men nu slår stanken bokstavligt talat in den. Med dörrkarm och allt. Ut väller de vanliga frågorna. Först – Hur kände du? Var du rädd? Var du ensam? När förstod du? Vad gjorde den insikten med dig? Sedan – Gjorde jag nog? Borde jag varit där när det skedde? Var jag hos dig tillräckligt ofta? Och så – Varför?

Här tar bombardemanget tvärt slut, frågan är liksom total. Oöverstiglig. Snabbt tar jag ett par steg framåt, andas in och ut i samma rörelse, och märker, lättad, att jag passerat doftstråket. Fortsätter vidare till hyllan, finner det jag behöver och vänder tillbaka mot utlåningen, allt medan jag nogsamt undviker den plats där luftmolnet naglat fast mig. Den känslomässiga hågkomsten av stanken hänger efter mig i dagar, och jag kan inte låta bli att för mig själv citera Tomas Tranströmers ”Efter någons död”;

Det var en gång en chock, som lämnade efter sig en lång, blek, skimrande kometsvans. Den hyser oss. Den gör TV-bilderna suddiga. Den avsätter sig som kalla droppar på luftledningarna. 

Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta. Men ofta känns skuggan verkligare än kroppen. Samurajen ser obetydlig ut, bredvid sin rustning av svarta drakfjäll.

Snöfall, påsken 2012

Framåt kvällningen sitter jag vid köksbordet, med radion påslagen och en bok framför mig, när jag oväntat lyckas fånga det svårfångade. Jag lyfter blicken och spanar ut genom fönstret just som de allra första flingorna lösgör sig från den gråvita molnmassan och famlande, liksom trevande, letar sig mot marken. Det är vackert, men sorgligt. Snöfallet sker i uppenbar otakt med tiden, på samma gång för sent och för tidigt.

Både upprymd och tagen av detta uttryck för trots mot årstidernas obevekliga herravälde går jag ut, plötsligt ivrig att ta del av vinterns sista ansträngning. Men för sent. Allt som återstår av snöfall när jag väl står där ute på gårdsplanen är några enstaka, saktfärdiga flingor. De moln som ännu tömmer sitt innanmäte har redan hunnit ett gott stycke bort över fälten. Som ett vinterns arriärgarde har de lämnat sina fallna och ökat takten på reträtten. Jag huttrar till och fäller upp kragen, det är kallare än vad jag först trott. När jag vänder uppåt landsvägen dröjer sig kylan kvar. Ett förebud så gott som något, tänker jag, om att den reträtt jag just bevittnat blott är tillfällig och att rollerna snart nog ska vara de omvända.

Gräsdoft

Tidig morgon i juli. På innergården, just nedanför mitt fönster, susar den äldre av fastighetsskötarna runt på en stor, röd åkgräsklippare. Doften från det nyslagna gräset vandrar in genom balkongdörren, når mig där sitter vid skrivbordet och får mig att stanna upp, mitt i en tanke. Jag lutar mig tillbaka i stolen och drar ett djupt andetag. Behåller luften i lungorna ett par sekunder längre än nödvändigt, andas sedan ut.

Få dofter är så sprängfyllda med minnen för mig som den av nyslaget gräs, och när jag sitter där tillbakalutad, med fötterna utsträckta mot den punkt där väggen möter skrivbordet, översköljs jag av en strid ström av minnesbilder. Främst från barndomens gräsfläckiga somrar, fyllda av fotboll, indianlekar och cykelturer längs grusade landsvägar. Klichéerna är uppenbara, och jag kan inte låta bli att undra hur stor del av dessa somrar som faktiskt fylldes av just sådant  eller hur många gånger jag känt just den här doften sedan dess (det måste vara tusentals), utan att det gjort några vidare avtryck.  Minns också hur det doftade, nästan precis så här, när man satt bredvid det vidöppna, myggnätsförsedd fönstret på övervåningen i mitt föräldrahem, nyss inkommen och klar med gräsklippningen, medan svalorna svischade fram och åter över gården.

En liten del av mitt förflutna finns alltså lagrat i doften av nyklippt gräs, men där finns också en bit av framtiden. För när jag sitter där vid skrivbordet, med balkongdörren öppen och rummet fyllt av den lite sura men ändå söta doften av grässtrån som slagits sönder av gräsklipparens knivar, tycker jag mig också ana det kommande, åtminstone något av dess idé. Jag ser ett hus på landet, precis i skogsbrynet. En trädgård med äppelträd, vinbärsbuskar och rabarber. Tvätt på lina och vedbod bak knuten. Cyklar parkerade längs husväggen skvallrar om att här bor både vuxna och barn. Och så, mitt i alltihop, en man som skulle kunna vara jag, som jag hoppas blir jag, som släntrar över gårdsplanen, i färd med att utföra någon viktig, men ändå kravlös sommarsyssla.  Han är mycket lycklig.

Om moln och en målning jag gillar

I ett av mina tidigaste minnen ligger jag på rygg i gräset med blicken fäst mot himlen. Jag är fyra, kanske fem år gammal och det är sommar. Lärkor och svalor flyger, humlorna likaså. Framför mig breder åkrar ut sig, bakom mig ligger skogen, och allt surrar, kryper, susar och lever. Min far ligger bredvid mig i gräset. Tillsammans söker vi koncentrerat efter det välbekanta på himlen ovanför oss. Med fantasins hjälp skapar vi figurer och hela landskapsmålningar av den vita materia som avtecknar sig mot det blå. För femåringen i gräset, han som en gång var jag, eller som jag åtminstone minns som jag, verkar detta falla sig naturligt. På barns samtidigt lekfulla och gravalvarliga vis tar han sig an utmaningen. Men även den vuxne fastnar, har svårt att inte engagerat delta i leken. Kanske är detta ett uttryck av faderlig omsorg, en vilja att aktivt vara en del av den barndom vi obönhörligen delar. Kanske vill han återskapa ett eget barndomsminne för att på så vis ge mig en del av något han själv upplevt och uppskattat, ett ögonblick av generationsöverskridande upplevelseförmedling en ledig dag i juni.

Hur det nu än var med den saken torde detta i alla fall stå klart – moln äger en alldeles särskild förmåga att fascinera. Frågan är varför. Kanske beror det på att de gör insikten som lär oss att det ovanför våra huvuden strängt taget inte finns något annat än rum, rum och åter rum något lite lättare att bära? Rymdens oändlighet och tyngd, som är nog så påtaglig även i dess lätta, blå juniskrud, blir måhända mindre skrämmande när det bottenlösa interpunkteras av vita, grå och djupt blå formationer. Särskilt då de dessutom, utan att spjärna emot, tycks böja sig för vår vilja att skapa ordning och reda. Molnens lockelse kan alltså kanske förstås som en produkt av just deras tolkningsbarhet, av att de blir en skärm av mening mellan oss och det svårförståeliga och svindlande, som kan lindra vår oro när vi står där inför de existentiella frågornas bråddjup. Så minns jag också att vi, i gräset den där sommardagen i början av 1990-talet, talte just om sådant; om varför vi finns här och om vad som finns där ute ovanför oss.

Så ja, det kan nog ligga någonting i detta. Men jag tror också att molnen lockar av andra skäl. Även de som vi inte omedelbart kan ringa in och förklara som lika elefanter, berg, tåg, bilar, hundar, eller andra jordiska ting, verkar nämligen vara omöjliga att slita blicken ifrån. Åtminstone är det så för mig. Där finns de lätta, nästan kitschiga, bomullsliknande tussarna, som ser ut att vara fastlimmade på den blåa bakgrunden som vore de del av scenografin för något idylliskt sommarspel. Andra liknar puffar av rök, kvardröjande spår av några okända, ljudlösa detonationer, likt de som orsakas av luftvärnseld i journalfilmer från andra världskriget. Ytterligare andra smälter samman bakgrund och förgrund i ett – blygrå och olycksbådande, ett stormpiskat  lufthav som förefaller sträcka på sig, spilla över sina bräddar och expandera okontrollerat både utåt, uppåt och nedåt. De är inte nöjda med sin tilldelade bit av himlen utan gör anspråk även på vår del av rummet. Ett tak som sträcker sig mot golvet, som med giriga fingrar griper i luften och som för varje tag tycks få den nyss så oändlig rymden ovanför våra huvuden att krympa.

Som bäst är emellertid detta drama när ljus och mörker möts och samspelar, när molnens hela register av färg, form och textur spelas ut samtidigt. Någon som uppenbarligen visste detta, och därtill förstod hur man bär sig åt för att fånga det hela på duk, var den holländske landskapsmålaren Jacob van Ruysdael. Särskilt tydligt blir detta i de många vyer över hemstaden Haarlem som han målade under 1660-talet. En av dessa hänger i förminskad och reproducerad form på väggen ovanför mitt skrivbord. Målningen är på många sätt typisk för det holländska landskapsmåleriet under perioden, med en låg och platt horisontlinje som låter himlen breda ut sig över minst två tredjedelar av duken. I förgrunden leder en liten, spårig väg upp för en backe och gör en skarp sväng förbi fält där långsmala stycken av linnetyg ligger utlagda för blekning. På andra sidan ligger en liten klunga stenhus inbäddade i grönskan. Solljuset fångas av röda tegeltak och putsade fasader. Längre bort, bortom träden, husen och fälten, ligger staden med dess väderkvarnar, takåsar och kyrktorn. Över alltihop tornar S:t Bavo-katedralen, där målaren själv numer ligger begraven.


Målningens verkliga huvudnummer är emellertid det som pågår ovanför och ovanpå allt detta. I centrum står molnen, solljuset och skuggornas spel, och den är mycket riktigt också ett molnskap snarare än ett landskap. I centrum står två väldiga cumulusmoln. Bulliga och vida sträcker de sig tvärs över bildrummet, från vänster till höger, och tar på höjden nästan lika mycket duk i anspråk som marken under dem. Ljuset träffar dem snett från höger, vilket ger upphov till ett imponerande skuggspel, och vitt, gult, blått, lila, grönt och brunt vävs samman i dess färgteckning. Den bulliga formen i kombination med solljusets många träffytor gör att de tycks bubbla och exapandera uppåt och åt sidorna, men också framåt, i riktning mot betraktaren.

I bildens övre kant, precis ovanför vår utkikspunkt, är molnen mörkare, tunnare och i rörelse. De kan vara på väg bort, i full färd med att förvinna ovanför våra huvuden, men de skulle lika gärna kunna vara stadda åt det andra hållet, på väg in över staden, mot det upplysta molnet mitt på himlen. Den vind, som åt vilket håll den nu än blåser, utövar sin kraft på förgrundens mörka moln lämnar dock den centralt placerade formationen orörd, vilket blir befäst av den skira, vita tuss som tänjs ut av vinden omedelbart ovanför och bakom sin mer storslagna granne.

Den gängse tolkningen av dessa målningar är att det stora utrymme som ges åt himmel, moln och solljus skulle vara en allegori för Guds försyn över Hollands förenade provinser. Mycket riktigt ser också solljuset ut att spela lite extra starkt på katedralen, och visst kan man skönja en pelare av ljus som vandrar i en lodrät linje från himlen ner till S:t Bovo, samtidigt som den illuminerar molnen runt omkring. De mörka molnen i bildrummets överkant, oavsett om de är på väg bort eller inte, förefaller inte heller vara något hot mot vare sig de ljusbeklädda molnen i bildens mitt eller staden inunder dem. Den och dess innevånare kan vila, bedja och arbeta i ro, trygga i guldålderns ljus och skapelsens storhet. Som det stora, upplysta molnet ovanför dem rubbas de inte av plötsliga vindar, hur snålt de än må blåsa. De mörka molnen är som värst perifera, som bäst på väg bort, och det finns ingen anledning för kvinnan i den vita klänningen, hon som med hund och barn i släptåg vandrar längs vägen mot betraktaren, att börja oroa sig för att ett plötsligt skyfall ska tvinga dem att skyndsamt gena över fält och linnetyg, och söka sig tillbaka mot de skyddande husen.

Samtidigt är det svårt att bara se det allegoriska. Visst måste där väl också finnas åtminstone en liten aspekt av moln just för molnens egen skull? Det hela är nämligen bländande vackert. Så till den grad att jag, när jag efter en vinter av dagliga blickar på målningen till slut kunde blicka upp mot det första försöket till en verklig sommarhimmel, häpet hajade till, märkbart besviken över att van Ruysdaels skimrande möte mellan färg, form och textur, ljus och mörker, uteblev. Båda teserna om molnens lockelse kan alltså finna stöd i Harleem-vyerna. Där finns molnen som bärare av mening, som möjliga att tolka och tolka om i oändlighet, men där finns också det som inte kräver någon tolkning, det vackra och fängslande i molnen själva. Även det sistnämnda kan dock förstås ur ett religiöst perspektiv – genom att ställa henne inför det bländande vackra i landskap likt dessa (även om vyerna över Haarlem av allt att döma är sammanläggningsverk, konstruerade av element från flera vyer som kombinerats på samma duk) skulle betraktaren fås att inse den fulla bredden av skapelsens skönhet, och därmed också se skaparens kraft.

Till yttermera visso finns där en annan tolkning som lockar. Det är något mycket tilltalande med tanken att Jacob van Ruysdaels fascination och känsla för molnens dramatik kanske kan ha grundlagts en varm sommardag under det tidiga 1630-talet, då han och hans far, Isaak van Ruysdael, också han målare, låg på rygg, sida vid sida i gräset, och blickade upp mot en molnbeströdd himmel.