Om moln och en målning jag gillar

av Gustaf

I ett av mina tidigaste minnen ligger jag på rygg i gräset med blicken fäst mot himlen. Jag är fyra, kanske fem år gammal och det är sommar. Lärkor och svalor flyger, humlorna likaså. Framför mig breder åkrar ut sig, bakom mig ligger skogen, och allt surrar, kryper, susar och lever. Min far ligger bredvid mig i gräset. Tillsammans söker vi koncentrerat efter det välbekanta på himlen ovanför oss. Med fantasins hjälp skapar vi figurer och hela landskapsmålningar av den vita materia som avtecknar sig mot det blå. För femåringen i gräset, han som en gång var jag, eller som jag åtminstone minns som jag, verkar detta falla sig naturligt. På barns samtidigt lekfulla och gravalvarliga vis tar han sig an utmaningen. Men även den vuxne fastnar, har svårt att inte engagerat delta i leken. Kanske är detta ett uttryck av faderlig omsorg, en vilja att aktivt vara en del av den barndom vi obönhörligen delar. Kanske vill han återskapa ett eget barndomsminne för att på så vis ge mig en del av något han själv upplevt och uppskattat, ett ögonblick av generationsöverskridande upplevelseförmedling en ledig dag i juni.

Hur det nu än var med den saken torde detta i alla fall stå klart – moln äger en alldeles särskild förmåga att fascinera. Frågan är varför. Kanske beror det på att de gör insikten som lär oss att det ovanför våra huvuden strängt taget inte finns något annat än rum, rum och åter rum något lite lättare att bära? Rymdens oändlighet och tyngd, som är nog så påtaglig även i dess lätta, blå juniskrud, blir måhända mindre skrämmande när det bottenlösa interpunkteras av vita, grå och djupt blå formationer. Särskilt då de dessutom, utan att spjärna emot, tycks böja sig för vår vilja att skapa ordning och reda. Molnens lockelse kan alltså kanske förstås som en produkt av just deras tolkningsbarhet, av att de blir en skärm av mening mellan oss och det svårförståeliga och svindlande, som kan lindra vår oro när vi står där inför de existentiella frågornas bråddjup. Så minns jag också att vi, i gräset den där sommardagen i början av 1990-talet, talte just om sådant; om varför vi finns här och om vad som finns där ute ovanför oss.

Så ja, det kan nog ligga någonting i detta. Men jag tror också att molnen lockar av andra skäl. Även de som vi inte omedelbart kan ringa in och förklara som lika elefanter, berg, tåg, bilar, hundar, eller andra jordiska ting, verkar nämligen vara omöjliga att slita blicken ifrån. Åtminstone är det så för mig. Där finns de lätta, nästan kitschiga, bomullsliknande tussarna, som ser ut att vara fastlimmade på den blåa bakgrunden som vore de del av scenografin för något idylliskt sommarspel. Andra liknar puffar av rök, kvardröjande spår av några okända, ljudlösa detonationer, likt de som orsakas av luftvärnseld i journalfilmer från andra världskriget. Ytterligare andra smälter samman bakgrund och förgrund i ett – blygrå och olycksbådande, ett stormpiskat  lufthav som förefaller sträcka på sig, spilla över sina bräddar och expandera okontrollerat både utåt, uppåt och nedåt. De är inte nöjda med sin tilldelade bit av himlen utan gör anspråk även på vår del av rummet. Ett tak som sträcker sig mot golvet, som med giriga fingrar griper i luften och som för varje tag tycks få den nyss så oändlig rymden ovanför våra huvuden att krympa.

Som bäst är emellertid detta drama när ljus och mörker möts och samspelar, när molnens hela register av färg, form och textur spelas ut samtidigt. Någon som uppenbarligen visste detta, och därtill förstod hur man bär sig åt för att fånga det hela på duk, var den holländske landskapsmålaren Jacob van Ruysdael. Särskilt tydligt blir detta i de många vyer över hemstaden Haarlem som han målade under 1660-talet. En av dessa hänger i förminskad och reproducerad form på väggen ovanför mitt skrivbord. Målningen är på många sätt typisk för det holländska landskapsmåleriet under perioden, med en låg och platt horisontlinje som låter himlen breda ut sig över minst två tredjedelar av duken. I förgrunden leder en liten, spårig väg upp för en backe och gör en skarp sväng förbi fält där långsmala stycken av linnetyg ligger utlagda för blekning. På andra sidan ligger en liten klunga stenhus inbäddade i grönskan. Solljuset fångas av röda tegeltak och putsade fasader. Längre bort, bortom träden, husen och fälten, ligger staden med dess väderkvarnar, takåsar och kyrktorn. Över alltihop tornar S:t Bavo-katedralen, där målaren själv numer ligger begraven.


Målningens verkliga huvudnummer är emellertid det som pågår ovanför och ovanpå allt detta. I centrum står molnen, solljuset och skuggornas spel, och den är mycket riktigt också ett molnskap snarare än ett landskap. I centrum står två väldiga cumulusmoln. Bulliga och vida sträcker de sig tvärs över bildrummet, från vänster till höger, och tar på höjden nästan lika mycket duk i anspråk som marken under dem. Ljuset träffar dem snett från höger, vilket ger upphov till ett imponerande skuggspel, och vitt, gult, blått, lila, grönt och brunt vävs samman i dess färgteckning. Den bulliga formen i kombination med solljusets många träffytor gör att de tycks bubbla och exapandera uppåt och åt sidorna, men också framåt, i riktning mot betraktaren.

I bildens övre kant, precis ovanför vår utkikspunkt, är molnen mörkare, tunnare och i rörelse. De kan vara på väg bort, i full färd med att förvinna ovanför våra huvuden, men de skulle lika gärna kunna vara stadda åt det andra hållet, på väg in över staden, mot det upplysta molnet mitt på himlen. Den vind, som åt vilket håll den nu än blåser, utövar sin kraft på förgrundens mörka moln lämnar dock den centralt placerade formationen orörd, vilket blir befäst av den skira, vita tuss som tänjs ut av vinden omedelbart ovanför och bakom sin mer storslagna granne.

Den gängse tolkningen av dessa målningar är att det stora utrymme som ges åt himmel, moln och solljus skulle vara en allegori för Guds försyn över Hollands förenade provinser. Mycket riktigt ser också solljuset ut att spela lite extra starkt på katedralen, och visst kan man skönja en pelare av ljus som vandrar i en lodrät linje från himlen ner till S:t Bovo, samtidigt som den illuminerar molnen runt omkring. De mörka molnen i bildrummets överkant, oavsett om de är på väg bort eller inte, förefaller inte heller vara något hot mot vare sig de ljusbeklädda molnen i bildens mitt eller staden inunder dem. Den och dess innevånare kan vila, bedja och arbeta i ro, trygga i guldålderns ljus och skapelsens storhet. Som det stora, upplysta molnet ovanför dem rubbas de inte av plötsliga vindar, hur snålt de än må blåsa. De mörka molnen är som värst perifera, som bäst på väg bort, och det finns ingen anledning för kvinnan i den vita klänningen, hon som med hund och barn i släptåg vandrar längs vägen mot betraktaren, att börja oroa sig för att ett plötsligt skyfall ska tvinga dem att skyndsamt gena över fält och linnetyg, och söka sig tillbaka mot de skyddande husen.

Samtidigt är det svårt att bara se det allegoriska. Visst måste där väl också finnas åtminstone en liten aspekt av moln just för molnens egen skull? Det hela är nämligen bländande vackert. Så till den grad att jag, när jag efter en vinter av dagliga blickar på målningen till slut kunde blicka upp mot det första försöket till en verklig sommarhimmel, häpet hajade till, märkbart besviken över att van Ruysdaels skimrande möte mellan färg, form och textur, ljus och mörker, uteblev. Båda teserna om molnens lockelse kan alltså finna stöd i Harleem-vyerna. Där finns molnen som bärare av mening, som möjliga att tolka och tolka om i oändlighet, men där finns också det som inte kräver någon tolkning, det vackra och fängslande i molnen själva. Även det sistnämnda kan dock förstås ur ett religiöst perspektiv – genom att ställa henne inför det bländande vackra i landskap likt dessa (även om vyerna över Haarlem av allt att döma är sammanläggningsverk, konstruerade av element från flera vyer som kombinerats på samma duk) skulle betraktaren fås att inse den fulla bredden av skapelsens skönhet, och därmed också se skaparens kraft.

Till yttermera visso finns där en annan tolkning som lockar. Det är något mycket tilltalande med tanken att Jacob van Ruysdaels fascination och känsla för molnens dramatik kanske kan ha grundlagts en varm sommardag under det tidiga 1630-talet, då han och hans far, Isaak van Ruysdael, också han målare, låg på rygg, sida vid sida i gräset, och blickade upp mot en molnbeströdd himmel.

Annonser