Snöfall, påsken 2012

av Gustaf

Framåt kvällningen sitter jag vid köksbordet, med radion påslagen och en bok framför mig, när jag oväntat lyckas fånga det svårfångade. Jag lyfter blicken och spanar ut genom fönstret just som de allra första flingorna lösgör sig från den gråvita molnmassan och famlande, liksom trevande, letar sig mot marken. Det är vackert, men sorgligt. Snöfallet sker i uppenbar otakt med tiden, på samma gång för sent och för tidigt.

Både upprymd och tagen av detta uttryck för trots mot årstidernas obevekliga herravälde går jag ut, plötsligt ivrig att ta del av vinterns sista ansträngning. Men för sent. Allt som återstår av snöfall när jag väl står där ute på gårdsplanen är några enstaka, saktfärdiga flingor. De moln som ännu tömmer sitt innanmäte har redan hunnit ett gott stycke bort över fälten. Som ett vinterns arriärgarde har de lämnat sina fallna och ökat takten på reträtten. Jag huttrar till och fäller upp kragen, det är kallare än vad jag först trott. När jag vänder uppåt landsvägen dröjer sig kylan kvar. Ett förebud så gott som något, tänker jag, om att den reträtt jag just bevittnat blott är tillfällig och att rollerna snart nog ska vara de omvända.

Annonser