Samurajen i biblioteket

av Gustaf

På HumSam för att återlämna böcker och låna nya. Någonstans i höjd med hylla Kc, i bibliotekets bakre delar, springer jag plötsligt med huvudet före rakt in i en  bit luft. Smack. Likt en blixtrest tegelvägg får den mig att tvärstanna. Det tar en millisekund, knappt ens det, sedan förstår jag varför – det luktar död. Eller kanske inte av döden i sig. Snarare minner doften om den där unkna, stillastående luften som bara finns på de platser där människor väntar på att dö. Från den insikten är steget inte långt till den dörr bak vilken jag förvarar det jag allra mest förknippar med just döden. Jag gläntar på den ibland, är alls inte obekant med det som finns där innanför, men nu slår stanken bokstavligt talat in den. Med dörrkarm och allt. Ut väller de vanliga frågorna. Först – Hur kände du? Var du rädd? Var du ensam? När förstod du? Vad gjorde den insikten med dig? Sedan – Gjorde jag nog? Borde jag varit där när det skedde? Var jag hos dig tillräckligt ofta? Och så – Varför?

Här tar bombardemanget tvärt slut, frågan är liksom total. Oöverstiglig. Snabbt tar jag ett par steg framåt, andas in och ut i samma rörelse, och märker, lättad, att jag passerat doftstråket. Fortsätter vidare till hyllan, finner det jag behöver och vänder tillbaka mot utlåningen, allt medan jag nogsamt undviker den plats där luftmolnet naglat fast mig. Den känslomässiga hågkomsten av stanken hänger efter mig i dagar, och jag kan inte låta bli att för mig själv citera Tomas Tranströmers ”Efter någons död”;

Det var en gång en chock, som lämnade efter sig en lång, blek, skimrande kometsvans. Den hyser oss. Den gör TV-bilderna suddiga. Den avsätter sig som kalla droppar på luftledningarna. 

Det är fortfarande skönt att känna sitt hjärta bulta. Men ofta känns skuggan verkligare än kroppen. Samurajen ser obetydlig ut, bredvid sin rustning av svarta drakfjäll.

Annonser