Om en bok jag just läst

av Gustaf

För någon vecka sedan läste jag ut Rembrandt’s Eyes, konst- och kulturhistorikern Simon Schamas stora bok om Rembrandt, och vilken bok det är!  Helt enkelt ett enastående arbete, präglat av bredd, rikedom och djup vad gäller såväl ansatsen som sådan som verket i sig. Detta är nämligen inte bara en bok om Rembrandt, utan i minst lika hög grad en bok om perioden, kontexten och samhället. Resultatet är lysande, vilket till stor del beror just på denna bredd, att Schama föresatt sig att skriva en bok om Rembrandt, snarare än dennes biografi. Ansatsen blir följaktligen bredare, och öppnar upp för utsvävningar och sidospår på ett sätt som biografier tyvärr sällan tillåter sig.

Därmed inte sagt att Rembrandt blir till en perifer gestalt i framställningen. Just eftersom greppet är så brett tycks det mig snarare som om det paradoxalt nog blir lättare att få syn på honom, både som den berömde målaren och som privatperson. Till inte så liten del använder Schama nämligen kontexten, det holländska samhälle i vilket Rembrandt levde, som en reflexionsyta för att komma åt huvudpersonen själv. Samtidigt gör han också det omvända, och låter Rembrandt bli till ett slags prisma, genom vilket kontexten framträder tydligare. Detta är ett synnerligen lyckat grepp.

Givetvis är konsten en  viktig del av detta, Rembrandts egen såväl som andras. Genom diskussioner kring religiösa motiv och porträtt av framstående män och kvinnor, ensamma eller i grupp, får vi en god inblick i dåtidens sociala liv och konventioner, och åtminstone viss kunskap om hur beställarna såg sig själva och, kanske främst, hur de vill att eftervärlden och samtiden skulle betrakta dem. En relativt stor del av boken ägnas också åt Rubens, ”Antwerpens Apelles”, den store Mästaren i det tidiga 1600-talets europeiska konstvärld, som Rembrandt under den tidigare delen av sin karriär i mångt och mycket sökte efterlikna, motsvara och överglänsa. Genom den här ingången – Rubens som den ideale målare, en pictor doctus; makalöst skicklig, hyllad och aktad, därtill såväl rik som bildad och belevad – ger Schama oss en möjlighet att komma Rembrandt in på livet och förstå några av hans tidiga drivkrafter. Som exempelvis när han 1629, tjugotre eller tjugofyra år gammal (källorna går isär om exakt vilket år han föddes), i ett självporträtt lät ikläda sig rollen som Den firade målaren, komplett med guldkedja runt halsen som tecken på en furstes gunst och gillande.  Eller när han två år senare, i en etsning, lånade både hatt och pose från ett av Rubens självporträtt. Onekligen ett tecken på självförtroende, eller åtminstone på ambition, och kanske ett försök att förebåda sin egen, kommande storhet.

Just detta, att ikläda sig en roll och genom de yttre attributen bli till någon, tycks ha fascinerat Rembrandt. Han var mycket produktiv vad gäller självportträtt, mer än någon av hans samtida, och då inte bara i form av studier av konstnären i aktion i sin ateljé. Vi möter istället målaren som tiggare och borgare, som den förlorade sonen och Democritus, som soldat, orientalisk prins och dandy. Dessutom syns han inte sällan instoppad som en bifigur i någon av sina större historiemålningar.

Också i det vardagliga tycks detta rollspelande ha varit viktigt. Så kan vi förstå hans köp av ett allt för dyrt hus i en Amsterdams fashionabla stadsdelar, på kredit, eller de stora summor han sedan lade på att införskaffa dyrbara konstföremål, möbler och antikviteter för att fylla det. Kanske var dessa beslut ett resultat av att han, för sig själv, spelade rollen som det protestantiska Hollands motsvarighet till Rubens så väl att han inte såg det som någon större sak att skjuta över betalningarna på sitt framtida, mer välbeställda jag, det som väl tveklöst måste vänta i kulisserna. Kanske kan vi förstå det som ett sätt att övertyga omgivningen om att han verkligen var sin persona, och alltså också värd en kommission. För att tala med Goffman, var det måhända ett sätt att anpassa den bakre regionen, hemmet, till den roll han sökte spela i den främre, samhället, och få dem att smälta samma och fungera ömsesidigt förstärkande. Kanske kan vi se det som ett kalkylerat risktagande, att likna vid ett nutida studielån, som måste ingås för att ha en chans på framgång, men som alls inte är någon garanti för den.

Chansningen, om det nu var en sådan, bar inte frukt. 1656 förklarades han, efter påtryckningar från hans många kreditorer, bankrutt av stadens styresmän. Huset, liksom majoriteten av hans tillhörigheter  gick under klubban. Vinsten blev dock liten, och han spenderade den sista delen av sitt liv under betydligt  enklare förhållanden, i betydligt mindre slående, hyrda hus, i stadsdelar med betydligt sämre status. Undan för undan tvangs han också till en gradvis mer perifer position bland de holländska målarna, då hans stil blev allt ruffigare och i allt högre grad avvek från det mjuka, sammetslena ideal som var förhärskande under mitten av seklet. (En stil som han för övrigt behärskade mycket väl.)

Rembrandt lyckades med andra ord aldrig riktigt kliva i de skor han mätte upp åt sig själv i det där självporträttet från 1629. Någon Rubens blev han aldrig, inte i den meningen. I Schamas framställning framstår detta emellertid inte som ett dråpslag, snarare tvärtom. Fri från rollens tyngd tycks Rembrandt snarare ha andats ut, kanske lättad över att just den gyllene bördan inte längre hängde över hans axlar. Detta kan vi inte säkert veta, även om det är lätt att föreställa sig den förlösande utandning som torde följa då en skuldbördas stryptag lossats och frisk luft kunnat strömma in genom de ansträngda luftrören. Vad vi däremot kan se är att hans bankrutt och fall i status inte fick honom att sluta arbeta. Han fortsatte, med etsningar, teckningar och måleri, kanske friare och djärvare än förut, som om han plötsligt insett att den väg han slagit in på i unga år, i Rubens efterföljd, inte var den enda farbara. Kanske var det personen som lyckat frigöra sig från personan, eller som fann sig en ny, mer passande, sådan.

Jag tror också att det i mycket är just detta som gör att boken tilltalar mig så. Det är lätt att se sig själv i Rembrandt, att förstå och sympatisera med hans kamp för att få person och persona att sammanfalla. Även om den gestalt som träder fram inte alltid tycks oss sympatisk, så brottas vi alla, på ett eller annat sätt, med samma problem och samma frågor; Vem är jag? Vem vill jag vara? Vad ska vara mitt värv? Boken kan läsas som en berättelse om hur en ung man finner sitt kall, följer linan efter bästa förmåga, söker spela sina kort rätt, och – misslyckas, åtminstone om resan var tänkt att sluta i den rubensiska ålderdomens glans. Men den kan också läsas som en påminnelse om att livet och karriären bara i en ytterst begränsad utsträckning låter sig planeras och riktas med en rak linje från nu till då. Vi kan på sin höjd drömma och hoppas, men aldrig säkert veta vår slutpunkt. Det oförutsedda kommer obönhörligen komma emellan, korrigeringar kommer att krävas, något som inte per definition är av ondo.

Sammanfattningsvis vill jag påstå att det som gör Schamas bok så bra i första hand är två saker. För det första är den ett utmärkt exempel på hur riktigt bra kulturhistoria kan skrivas, liksom om hur mycket som kan rymmas inom ramarna för ett sådant verk. Här finns som sagt nästan allt, från politik, religiösa tvister och ekonomisk historia, till konst (i både teknisk och kulturell mening), mat och socialt liv. Den är också mästerligt skriven, på rik, målande prosa. Dessutom, för det andra, är den ett eftersträvansvärt exempel på gott biografiskrivande, som lyckas förena person och kontext på ett sätt som låter läsaren ta del av båda, utan att personen för den sakens skull förloras ur sikte bak kontexten, eller att kontexten dränks i  en flod av detaljer kring personens liv och leverne. Allt detta sammantaget borgar för en slående välskriven och mycket läsvärd bok.

Annonser