Skattjakt

av Gustaf

I köpcentrumet där jag veckohandlar finns sedan ett par månader ett bokbytarbord. Det hela verkar från början ha varit ett sätt för den lokala biblioteksfilialen att göra sig av med utrensad litteratur men har nu utvecklats till en plats där alla som vill kan lämna några böcker och få med sig ett par nya hem. Jag kan aldrig låta bli att stanna till där och noggrant gå igenom veckans utbud, ofta med en lätt pirrande känsla i magtrakten, som vore jag i färd med att frilägga en bortglömd, nedgrävd skatt.

Detta beror inte minst på att man aldrig kan veta vad som väntar en på bordet, liksom att det därtill tycks vara möjligt att finna nästan vad som helst under ytskiktet av harlequinromaner, dussindeckare och resehandböcker från 1980-talet. Fynden man kan göra är därför enastående. Bland mycket annat har jag burit hem del sju och åtta av Alexander Solsjenitsyns stora svit om Gulagarkipelagen liksom hans En dag i Ivan Denisovitjs liv, en rikt illustrerad och mycket vacker bok om örnar från 1927, Le Roy Laduries Montaillou, Stalins dotter Svetlana Allilujevas memoarbok Tjugo brev till en vän, en Läsebok för folkskolan från 1899, samt två band ur ett konversations- och universallexikon ”för alla samhällsklasser”, tryckt 1873.

Det bästa med allt detta är emellertid inte böckerna i sig, även om de förstås är viktiga, särskilt för en student som försöker bygga sig ett bibliotek med små medel. Nej, som allra gladast blir jag när jag finner en bok där någon bemödat sig om att föra in namn och plats, kanske datum eller en dedikation. I de fallen upphör boken att vara endast bok och blir istället ett slags tidskapsel, en dörr till det förflutna som plötsligt ställts på glänt och genom vilken det nästan är möjligt att skymta kontuerna av den människa som en gång gjort anteckningen. Verkets kvalité blir i dessa lägen obetydlig. Nu står jag istället framför en Artefakt, ett spår av det förgångna, ett ting som hållits, lästs och sparats av någon, av en-sådan-som-jag.

Det hela är givetvis både sentimentalt och en smula oroande. För vad gör jag om jag fortsätter plocka på mig allt det jag hittar som på något vis kan kopplas till en av det förflutnas gestalter? Drunknar i diverse bråte är svaret, sådana spår går finna snart sagt överallt. Dessutom är detta att omedelbart tolka något som betydelsefullt bara för att det har en historia och kan knytas samman med någon ur det förgångna självfallet också problematiskt. Den här impulsen kommer sig antagligen av att jag studerat historia och därmed känner en närmast instinktiv vördnad inför det som på något sätt skulle kunna betraktas som källmaterial och som kanske skulle kunna avslöja något om de som föregått oss. Vilka var de? Hur tänkte de? Vad var viktigt för dem? En bleknad namnteckning i blyerts på ett gulnat försättsblad påminner så till vida om varför jag överhuvudtaget började intressera mig för det som varit, samtidigt som den tycks locka med ett svar på dessa frågor.

I mycket är detta naturligtvis en illusion. Det krävs förstås mycket mer än bara en namnteckning, ett datum och en boktitel för att det ska vara möjligt att säga något någorlunda hållbart om förflutenheten, men jag tror ändå att det här är en användbar form av självbedrägeri. Det kittlar fantasin och får igång tankarna och nyfikenheten. Den läsebok för folkskolan som jag snubblade över har en gång tillhört en Gustav Berglund, bosatt på Wollmar Yxkullsgatan 37, tre trappor upp, på Södermalm i Stockholm. Av någon anledning har han fört in sitt namn två gånger, först på pärmens insida, nu halvhjärtat suddat och överstruket, sedan på försättsbladet. Det intressanta är att han tycks ha bytt stavning mellan gångerna, den första gången stavar han Gustaf med f, den andra med v. Varför?

Romantikern i mig vill genast få det till att vi här kan se spåren av ett politiskt uppvaknande, en nyväckt klassmedvetenhet, ett upprop mot de orättvisor och det armod som var nog så påtagliga under det förra seklets första hälft. Gustav känns ju onekligen mer proletärt än Gustaf. Eller är detta måhända ett tecken på att läsebokens mytologiserade berättelser om Gustav Vasa gjorde större intryck på gossen på Söder än de om Gustaf II Adolf? Boken är hur som helst välläst. Texten på bokryggens skinn syns bara helt svagt och det ena hörnet av den bakre pärmen saknas, avbrutet. Tyder detta på att innehållet uppskattades? Kanske läste Gustav lika intensivt i den här läseboken som jag själv gjorde när jag i de tidiga tonåren dök ned i Peter Englunds Poltava, eller är det helt enkelt bara ett tecken på att boken gått i arv, från klass, till klass, till klass, fast i lärobokens oändliga kretslopp?

På det här viset radar jag upp möjliga tolkningar efter varandra, väger dem mot varandra och försöker teckna olika bilder av vem denne Gustav Berglund kan ha varit, vem han blev och hur hans gamla läsebok kom att göra resan från Stockholm till Linköping, från Södermalm till ett bokbord i Skäggetorps Centrum. Så mycket närmare honom kommer jag kanske inte, men tankeleken roar mig, antagligen mer än vad en fullständig bild av Gustav skulle göra. Att jag med hjälp av adressuppgifterna sannolikt skulle kunna ta redan på mer om honom i diverse arkiv är också en lugnande tanke. Illusionen håller så till vida, boken kan åtminstone delvis fungera som en utgångspunkt för att ta reda på något om dess ägare. Snarare än kunskap ger den oss alltså en riktning, den låter oss skönja början på ett spår som vi sedan kan följa. Även om den nu bara förser oss med ett namn och en adress gör boken oss ändå uppmärksamma inte bara på att denne Gustav Berglund levt en tid på Wollmar Yxkullsgatan, utan också på att han de facto har existerat. Vi har alltså fått ett namn på en av alla de gestalter vars berättelser i sammanvävning utgör historien.  En påminnelse om att vi och dem hör ihop så till vida att vi delar vissa elementa, om så bara själva det mänskliga varat som sådant.

I röran på bordet finner jag också en dedikation. På insidan av pärmen till Mördande reklam av Doroty Sayers har någon fört in ”Hilga Nilsson, julen 1950.” Ett spår av en annan karaktär, som väcker andra frågor. Vem var Hilga? Vem gav hon boken till? Återigen reagerar romantikern per automatik och vill omedelbart få det till att detta är vad som återstår av en kärlekshistoria. Hur slutade den i så fall? Kom den här boken sedan att stå, år efter år, i en gemensam bokhylla i funkislägenheten eller eternitvillan, som en påminnelse om hur allt började julen 1950, eller förpassades den raskt till en låda på vinden, där den glömdes bort tillsammans med sin givare? Kort sagt, är detta spåret efter en triumf eller en katastrof?

Att mottagaren har bemödat sig om att notera Hilgas namn på pärmen pekar kanske på det förstnämnda, vilket romantikern i mig blir nöjd med. Jag själv är dock inte lika övertygad, inte minst för att just den tolkningen är så lätt att nöja sig med – allt gick väl, tack och lov. Den här impulsen, att omedelbart misstro de tolkningar som tycks komma naturligt, är också en produkt av studierna, antagligen en mer förnuftig sådan. Inget tyder heller på att det rör sig om just en kärleksgåva, boken kan lika gärna ha givits till ett syskon, en förälder eller en granne.

Jag lägger tillbaka boken på bordet (någon måtta får det ju ändå vara gällande vilka böcker jag släpar hem), packar ihop de jag valt ut och går för att handla. I tanken gör jag en notering om att fortsättningsvis alltid skriva något i pärmen på de böcker jag ger bort. Inte bara som hälsning till mottagaren utan också till en framtida sådan-som-jag, till den som kanske råkar snubbla över någon av dem på ett antikvariat eller vid ett bokbytarbord och bli stående i undran över vilka dessa människor kan ha varit, hur de kan ha levt och varför de kom att välja just den här boken.

 

Annonser