Mellan varat och görat

Month: oktober, 2012

Den första snön

Det är först när jag hunnit en bra bit utanför köplandan och böjt mig ner för att låsa upp cykeln som jag ser den. Snön. En mycket liten, fuktig hög snö ligger samlad på sadeln. Förvånat fryser jag i rörelsen, höjer blicken och ser, som svar på den outtalade frågan, att refugerna som skiljer sjoken med parkeringsplatser åt mycket riktigt är täckta av ett tunt lager vitt. Synen gör mig märkligt upprymd. När jag trampar hemåt utefter infartsleden får gatubelysningens varmt orangea sken, i kombination med det gröna gräset inunder, snön att skimra i sällsamma silvertoner. Trots kylan och blåsten har jag svårt att inte uppfyllas av förtjusning inför denna mycket gamla nyhet. Vi är nu halvvägs mellan höst och vinter, snön är fortfarande en kuriositet. Dagarna är ljusa och färgrika, och gråvintern tycks ännu långt borta. Att hänge sig åt snöfallet är så till vida att ge sig hän åt det löfte som det bär på. Vintern kan alltjämt bli kall och vit. Gråväder, slaskande och tö är bara en abstraktion. Till grund för glädjen ligger nog också det faktum att året är cykliskt och att det som snart, i den förändring som det tunna snötäcket implicerar, ska komma att gå förlorat därför alltid återkommer. I den bemärkelsen är årstidernas brott kanske de enda förändringar vi upplever där vi helt kan lägga den melankoliska längtan efter det som förgås åt sidan och istället fullt ut bejaka det nya, utan sorg.

Dagen efter ligger delar av nederbörden fortfarande kvar. Det är klart och kallt, och jag fryser vid busshållplatsen i mina alldeles för tunna skinnskor. Skymningsljuset är vinterns – blekt, dovt och skuggrikt, men också mjukt och mycket, mycket vackert. Vad som återstår av lövverk förstår vartåt det barkar och faller i drivor, som vore de tagna av snöns exempel. Dygnet är som vackrast i sina skarvar och så också årstiderna. 

Efter sju

Någon gång mellan sex och sju byter rummet skepnad. Förvandlingen sker så långsamt att det först i efterhand står klart att något väsentligt har skett och att platsen nu är en annan. Sorlet, skrapningarna och fotstegen sjunker gradvis undan i takt med att mängden besökare minskar, till dess att man häpet lägger märke till att dagens livliga ljudbild ersatts av en nästan fridfull tystnad. De få som fortfarande är kvar rör sig långsammare, och liksom försiktigare, som om rummet plötsligt fått en högre densitet och milt gör motstånd mot alla försök till rörelse. Jag sträcker på mig där jag sitter vid det lilla båsliknande bordet och tänker att nu, äntligen, kanske den blockering jag tampats med under snart sagt hela dagen släpper. Koncentrerat lutar jag mig framåt och försöker få grepp om några halmstrån, men förgäves. Något hindrar. Kanske är det ett kvardröjande minne av dagens sorlande ljudmatta. Kanske är det mitt undermedvetna som vill påminna om varför jag så sällan spenderar dagarna här uppe, och försäkra sig om att jag inte kommer att göra om misstaget.

Minnesstäder

När tåget rullar in i Uppsala har solen just gått ned. Staden ligger inbäddad i det besynnerliga mörker som kännetecknar sena augustikvällar, på samma gång tätt ogenomträngligt och mjukt inbjudande. Den mörka stadskärnans huskroppar avtecknar sig skarpt mot den ännu lysande, molnfria himlen. Som vore den upplagd på ett gigantiskt ljusbord tydliggör kontrasten stadens alla konturer. Byggnaderna kokas ned till sina allra mest basala igenkänningstecken – tinnar och torn, takåsar och skorstenar – eller sin totala avsaknad av sådana – lådor bara, rektanglar sammanfogade med andra rektanglar.  Fram träder en skuggstad, visserligen möjlig att känna igen som Uppsala, men annorlunda. När tåget åter rycks i rörelse och vi rullar vidare norrut kan jag så, i förstärkt form, uppleva det fenomen som Dag Hammarskjöld fångat med orden;

Du återvänder aldrig. En annan man finner en annan stad.

Det ligger mycket i detta. Trots att det bara gått sex år sedan jag lämnade Uppland för Linköping, är det Uppsala jag växte upp med och den stad jag kan besöka redan sedan länge två skilda städer. Gatornas sträckning är förvisso den samma, i många fall som den varit i flera hundra år. De flesta byggnader står också kvar, även om några nya, högst påtagliga landmärken har gjort sällskap med slottet och domkyrkan, Carolina och Gustavianum. Under ytan, eller kanske snarare på den, har mycket emellertid förändrats. Butiker har lagts ned, kaféer slagit igen och busshållplatser flyttats. De små orienteringspunkternas förvandlingar har sedimenterats och lagts i lager på lager ovanpå varandra, allt medan de stora i stort sett förblivit oförändrade. (Den mest träffande av alla dessa små förändringar var antagligen när det stod klart för mig att en mäklarfirma numera huserar i den lokal som under mina tonår rymde stadens kanske allra bästa skivbutik.)

När jag besöker Uppsala blir jag därför med jämna mellanrum lockad att stanna upp för att observera, jämföra och värdera – var det inte där som… jo, så var det! Det ironiska med sådana observationer är dock att den stad som jag minns i bestämd form, singularis, och som utgör själva referenspunkten för dem, i själva verket måste rymma minst femton år av sådana omflyttningar av det urbana landskapets minsta beståndsdelar. Det jag kommer ihåg som ursprungligt är följaktligen ett sammanläggningsverk, byggt av olika minnen från olika tider. Brottet, det som gör det möjligt för mig att på det här viset dra en linje mellan då och nu, ligger då jag slutade besöka staden regelbundet. Dessförinnan svaldes de flesta förändringar av vanan, och slätades ut till ett diffust och obestämt nu, därefter har de markerats av ovanan och hela tiden positionerats i förhållande till minnesstadens idealbild av det förflutna. Vid varje besök tycktes staden därmed ha blivit en annan och förlorat ännu lite mer av likheten med sin spegelbild i mitt minne. (En intressant konsekvens av detta är att Uppsala för mig antingen är den stad jag minns från uppväxten eller den stad jag besöker idag. Det som skett däremellan förblir osett och glömt.) Precis som Hammarskjöld återvänder jag aldrig, jag besöker en stad som på många vis fortsatt bortom den punkt där jag velat fixera den, och blivit en annan.

Detta stämmer emellertid bara delvis, för under mina besök i Uppsala går jag i lika hög grad genom minnet som genom den faktiska, levande staden. Vad jag upplever som förlorat och förgånget är alltså i själva verket mycket närvarande, just eftersom jag gör det närvarande. Den annorlunda stad som jag finner rymmer således också den mycket bekanta stad jag minns, och vad som fascinerar med den tanken är att detsamma givetvis gäller för alla andra som rör sig genom en stad. Som otaliga historiker, socialantropologer och sociologer påpekat är platser och föreställningar knutna till det spatiala i mycket en produkt av gemensamma praktiker och meningsskapanden, men samtidigt går vi också var och en omkring i våra privata minnesstäder. Stundtals överlappar de varandra, men min upplevelse av Uppsala skiljer sig från din, helt enkelt då staden som sådan den är i nuet och i de föreställningsvärldar vi delar, i någon mån bara utgör denna upplevelses ena halva. Alla städer är i den bemärkelsen fyllda av ett otal andra. De är alla lika verkliga, men samtidigt omöjliga att besöka.

Tanken lockar, så också dess logiska slutpunkt; tänk om det faktiskt vore möjligt att göra ett sådant besök, att vandra genom någon annans stad? Hur skulle det välbekanta och hemtama te sig då? Vi når stadens utkant och passerar Gamla Uppsala med kyrkan och högarna. Slätten och skogen tar vid där skuggstaden slutar. Mot det välvda ljusbordets sken avtecknar sig trädranden vid horisonten, som en teaterkuliss kraftigt belyst bakifrån. Augustimörkret interpunkteras av ljus från samhällen och gårdar. Enstaka bilstrålkastare spelar längs riksvägen. Här är minnena andra och associationsbanorna annorlunda. Inte mycket har förändrats, och jag uppfylls snabbt av det särskilda lugn som bara resor genom mycket välbekanta landskap skänker. När vi susar genom Tierp har jag nästan somnat.

Löpsedlar

I kön till kassan med fullastad kundvagn råkar jag kasta en blick på de båda kvällstidningarnas löpsedlar. Nyhetsvärderingen tycks just idag ha dragit samma slutsats. Från två håll görs vi varse det faktum att stadsministern gått på bio med sin före detta fru. Jag har svårt att inte se det sorgliga i de tillhörande bilderna. Han möter kameran med ett osäkert halvleende, hon med besvärad, bortvänd blick. Det var hans idé, tänker jag, han saknar henne mer än hon honom. Det har skett på hans initiativ. Men bara biobesöket, uppbrottet var på hennes. Eller är det tvärtom? Hur det nu än må vara med den saken är sorgen uppenbarligen dem bådas. Den sträcker sig ut ur bilderna och är omöjlig att förbise.

Allra sorgligast är dock  det att någon hållit i kameran. Siktat, och tryckt av. Kanske inte ens bemödat sig om att bedöma kvalitén på de tagna bilderna, utan istället översköljt scenen med ihållande fotografisk automateld. Vad for genom fotografens huvud under de sekunder den varade? Tankar på egna uppbrott och kärlekssorger? Om så var fallet, vad vittnar det om? Om inte, vad säger det? Och vad finns egentligen att säga om den logik som gör det möjligt att sälja tidningar på andras gråt?