Minnesstäder

av Gustaf

När tåget rullar in i Uppsala har solen just gått ned. Staden ligger inbäddad i det besynnerliga mörker som kännetecknar sena augustikvällar, på samma gång tätt ogenomträngligt och mjukt inbjudande. Den mörka stadskärnans huskroppar avtecknar sig skarpt mot den ännu lysande, molnfria himlen. Som vore den upplagd på ett gigantiskt ljusbord tydliggör kontrasten stadens alla konturer. Byggnaderna kokas ned till sina allra mest basala igenkänningstecken – tinnar och torn, takåsar och skorstenar – eller sin totala avsaknad av sådana – lådor bara, rektanglar sammanfogade med andra rektanglar.  Fram träder en skuggstad, visserligen möjlig att känna igen som Uppsala, men annorlunda. När tåget åter rycks i rörelse och vi rullar vidare norrut kan jag så, i förstärkt form, uppleva det fenomen som Dag Hammarskjöld fångat med orden;

Du återvänder aldrig. En annan man finner en annan stad.

Det ligger mycket i detta. Trots att det bara gått sex år sedan jag lämnade Uppland för Linköping, är det Uppsala jag växte upp med och den stad jag kan besöka redan sedan länge två skilda städer. Gatornas sträckning är förvisso den samma, i många fall som den varit i flera hundra år. De flesta byggnader står också kvar, även om några nya, högst påtagliga landmärken har gjort sällskap med slottet och domkyrkan, Carolina och Gustavianum. Under ytan, eller kanske snarare på den, har mycket emellertid förändrats. Butiker har lagts ned, kaféer slagit igen och busshållplatser flyttats. De små orienteringspunkternas förvandlingar har sedimenterats och lagts i lager på lager ovanpå varandra, allt medan de stora i stort sett förblivit oförändrade. (Den mest träffande av alla dessa små förändringar var antagligen när det stod klart för mig att en mäklarfirma numera huserar i den lokal som under mina tonår rymde stadens kanske allra bästa skivbutik.)

När jag besöker Uppsala blir jag därför med jämna mellanrum lockad att stanna upp för att observera, jämföra och värdera – var det inte där som… jo, så var det! Det ironiska med sådana observationer är dock att den stad som jag minns i bestämd form, singularis, och som utgör själva referenspunkten för dem, i själva verket måste rymma minst femton år av sådana omflyttningar av det urbana landskapets minsta beståndsdelar. Det jag kommer ihåg som ursprungligt är följaktligen ett sammanläggningsverk, byggt av olika minnen från olika tider. Brottet, det som gör det möjligt för mig att på det här viset dra en linje mellan då och nu, ligger då jag slutade besöka staden regelbundet. Dessförinnan svaldes de flesta förändringar av vanan, och slätades ut till ett diffust och obestämt nu, därefter har de markerats av ovanan och hela tiden positionerats i förhållande till minnesstadens idealbild av det förflutna. Vid varje besök tycktes staden därmed ha blivit en annan och förlorat ännu lite mer av likheten med sin spegelbild i mitt minne. (En intressant konsekvens av detta är att Uppsala för mig antingen är den stad jag minns från uppväxten eller den stad jag besöker idag. Det som skett däremellan förblir osett och glömt.) Precis som Hammarskjöld återvänder jag aldrig, jag besöker en stad som på många vis fortsatt bortom den punkt där jag velat fixera den, och blivit en annan.

Detta stämmer emellertid bara delvis, för under mina besök i Uppsala går jag i lika hög grad genom minnet som genom den faktiska, levande staden. Vad jag upplever som förlorat och förgånget är alltså i själva verket mycket närvarande, just eftersom jag gör det närvarande. Den annorlunda stad som jag finner rymmer således också den mycket bekanta stad jag minns, och vad som fascinerar med den tanken är att detsamma givetvis gäller för alla andra som rör sig genom en stad. Som otaliga historiker, socialantropologer och sociologer påpekat är platser och föreställningar knutna till det spatiala i mycket en produkt av gemensamma praktiker och meningsskapanden, men samtidigt går vi också var och en omkring i våra privata minnesstäder. Stundtals överlappar de varandra, men min upplevelse av Uppsala skiljer sig från din, helt enkelt då staden som sådan den är i nuet och i de föreställningsvärldar vi delar, i någon mån bara utgör denna upplevelses ena halva. Alla städer är i den bemärkelsen fyllda av ett otal andra. De är alla lika verkliga, men samtidigt omöjliga att besöka.

Tanken lockar, så också dess logiska slutpunkt; tänk om det faktiskt vore möjligt att göra ett sådant besök, att vandra genom någon annans stad? Hur skulle det välbekanta och hemtama te sig då? Vi når stadens utkant och passerar Gamla Uppsala med kyrkan och högarna. Slätten och skogen tar vid där skuggstaden slutar. Mot det välvda ljusbordets sken avtecknar sig trädranden vid horisonten, som en teaterkuliss kraftigt belyst bakifrån. Augustimörkret interpunkteras av ljus från samhällen och gårdar. Enstaka bilstrålkastare spelar längs riksvägen. Här är minnena andra och associationsbanorna annorlunda. Inte mycket har förändrats, och jag uppfylls snabbt av det särskilda lugn som bara resor genom mycket välbekanta landskap skänker. När vi susar genom Tierp har jag nästan somnat.

Annonser