Efter sju

av Gustaf

Någon gång mellan sex och sju byter rummet skepnad. Förvandlingen sker så långsamt att det först i efterhand står klart att något väsentligt har skett och att platsen nu är en annan. Sorlet, skrapningarna och fotstegen sjunker gradvis undan i takt med att mängden besökare minskar, till dess att man häpet lägger märke till att dagens livliga ljudbild ersatts av en nästan fridfull tystnad. De få som fortfarande är kvar rör sig långsammare, och liksom försiktigare, som om rummet plötsligt fått en högre densitet och milt gör motstånd mot alla försök till rörelse. Jag sträcker på mig där jag sitter vid det lilla båsliknande bordet och tänker att nu, äntligen, kanske den blockering jag tampats med under snart sagt hela dagen släpper. Koncentrerat lutar jag mig framåt och försöker få grepp om några halmstrån, men förgäves. Något hindrar. Kanske är det ett kvardröjande minne av dagens sorlande ljudmatta. Kanske är det mitt undermedvetna som vill påminna om varför jag så sällan spenderar dagarna här uppe, och försäkra sig om att jag inte kommer att göra om misstaget.

Annonser