Den första snön

av Gustaf

Det är först när jag hunnit en bra bit utanför köplandan och böjt mig ner för att låsa upp cykeln som jag ser den. Snön. En mycket liten, fuktig hög snö ligger samlad på sadeln. Förvånat fryser jag i rörelsen, höjer blicken och ser, som svar på den outtalade frågan, att refugerna som skiljer sjoken med parkeringsplatser åt mycket riktigt är täckta av ett tunt lager vitt. Synen gör mig märkligt upprymd. När jag trampar hemåt utefter infartsleden får gatubelysningens varmt orangea sken, i kombination med det gröna gräset inunder, snön att skimra i sällsamma silvertoner. Trots kylan och blåsten har jag svårt att inte uppfyllas av förtjusning inför denna mycket gamla nyhet. Vi är nu halvvägs mellan höst och vinter, snön är fortfarande en kuriositet. Dagarna är ljusa och färgrika, och gråvintern tycks ännu långt borta. Att hänge sig åt snöfallet är så till vida att ge sig hän åt det löfte som det bär på. Vintern kan alltjämt bli kall och vit. Gråväder, slaskande och tö är bara en abstraktion. Till grund för glädjen ligger nog också det faktum att året är cykliskt och att det som snart, i den förändring som det tunna snötäcket implicerar, ska komma att gå förlorat därför alltid återkommer. I den bemärkelsen är årstidernas brott kanske de enda förändringar vi upplever där vi helt kan lägga den melankoliska längtan efter det som förgås åt sidan och istället fullt ut bejaka det nya, utan sorg.

Dagen efter ligger delar av nederbörden fortfarande kvar. Det är klart och kallt, och jag fryser vid busshållplatsen i mina alldeles för tunna skinnskor. Skymningsljuset är vinterns – blekt, dovt och skuggrikt, men också mjukt och mycket, mycket vackert. Vad som återstår av lövverk förstår vartåt det barkar och faller i drivor, som vore de tagna av snöns exempel. Dygnet är som vackrast i sina skarvar och så också årstiderna. 

Annonser