Mellan varat och görat

Month: december, 2012

Om vikten av ett lika gärna

Som introduktion till ett seminarium om döda kroppar och minnespraktiker ser vi en snutt av en ännu ej utkommen dokumentärfilm. Sökförbandet Ingrija, en del av den omfattande ryska sökrörelsen, söker  några mil öster om S:t Petersburg efter de mänskliga spåren av striderna i Leningradlänet under andra världskriget. Med spadar, metalldetektorer och långa metallstänger, särskilt tillverkade för ändamålet, nagelfar de den sumpiga terrängen.

Jag slås genast av att platsen på ett nästan kusligt vis påminner om trakterna kring mitt barndomshem i Norduppland. Vassruggar, björkar och brunt fjolårsgräs. Grusvägar med vägrenarna fulla av sly. Sankmark. Stundtals är illusionen nästan perfekt. Om jag inte visste bättre skulle jag med bestämdhet hävda att där, där växte jag upp. På de vägarna cyklade vi om somrarna. Det där skogspartiet passerade vi om vintrarna på väg ner mot sjön, med skridskorna om halsen och hockeyklubborna vilande på axlarna. Där gick vi på promenad, mätta och dästa efter julbord och söndagmiddagar. Där levde vi, där växte jag upp, där var hemma.

Dessa associationer kontrasterar skarpt mot det som försiggår på filmen. Ur den jord som påminner mig om hemma grävs krigets rester upp. Sönderrostade hjälmar, spruckna vattenflaskor, gasmasker, tomhylsor, bältesspännen – och vad som återstår av en människa efter decennier i jorden. Sörjande anhöriga möter de kvarlevor som identifierats med hjälp av den bakelitkapsel där soldater förvarade sina personuppgifter, eller där de åtminstone skulle göra det. Många gjorde det inte (de som mobiliserades efter 1941 utrustades överhuvudtaget inte med några dylika igenkänningstecken), och även om man nu lyckas återfinna själva kapseln är det långt ifrån säkert att det går att tyda pappersbiten inuti efter sjuttio år i jorden. De flesta återbördas alltså till jorden lika namnlösa som när de grävdes upp, i en kista de delar med andra i samma belägenhet. En kvinna kan dock begrava sin far, slutligen räddad ur namnlösheten, vid minnesplatsen på Sinjavinohöjderna, och därefter besöka platsen där han stupade. Just där han återfanns har sökförbandet rest en två meter hög, kvistad trädstam, försedd med namnplatta i stål och en upphittad hjälm på toppen – en privat minnesplats som komplement till den kollektiva.

Längre bort än så är alltså inte kriget. Inte geografiskt medan det pågick (från Stockholm till S:t Petersburg är det 886 kilometer, från Stockholm till Kiruna 1236), och inte heller tidsligt nu när det är över. Det hade kunnat vara mina släktingars ben som grävs fram ur sanktmarkerna. Det hade kunnat ske hemmavid. Min farfar eller morfar, eller någon av deras bröder, hade kunnat vara en av dem som försvunnit spårlöst och blivit ett av krigets alla namnlösa offer, med tiden allt djupare nedsjunkna i glömska och den blöta myllan. Det hade i så fall lika gärna kunnat vara jag som stod för grävandet, eller som kom resande för att begrava en just återfunnen släktings kvarlevor. Längre bort än så är inte kriget. Större är inte avståndet mellan min barndom och en generation av försvunna stupade.

Några dagar senare ser jag av en slump några scenerna från Olle Hägers och Hans Villius filmserie Hundra svenska år. De glider perfekt in i den känsla jag haft under filmvisningen. På en blek färgfilm, inspelad någonstans på den skånska landsbygden sommaren 1942, vandrar några barn barfota längs en solsmekt grusväg. De når en trädgård där päronträden redan bär frukt, slår sig ner i gräset och tar för sig. Över alltihop läser Hans Villius;

”Det var en gång ett land med bilder från förr som aldrig speglade människor på flykt, från sönderskjutna hus eller gråtande barn i törstens vandring längs alla krigens vägar. Ett land där inga har behövt gömma sig i skyttegravar och skyddsrum, och där granater aldrig slitit grönskan ur hallonbuskar och päronträd. Det var en gång ett århundrade – och ett land, mitt i stormens bleka öga.”* 

På vägen där de vandrar kunde lika gärna stridsvagnar och trupptransportbilar ha susat fram i stora dammoln, precis som de gör på de oräkneliga filmklipp som visar invasioner, trupprörelser och återtåg vid samma tid och i landskap som ser förvillande lika ut. Trädgården kunde lika gärna ha varit sårig och full av ärr efter granaters nedfall. I efterhand, när det förflutna har blivit till inte mycket mer än en logisk kedja av förutbestämda händelser, något fast och givet, enkelt att överblicka, kan det vara svårt att inse vidden av detta lika gärna. Det kaotiska och det motsägelsefulla hos förflutenheten, alla dess icke-realiserade, men en gång minst lika möjliga, händelseförlopp, döljs under de stora linjernas breda penseldrag. Historien blir sekventiell. Slutligen ett ting.

Som botemedel mot denna på-räls-historia är det bra att påminna sig om inte bara avståndens korthet vad gäller det som faktiskt skedde, utan också om hur nära det är mellan detta faktiska och det som hade kunnat ske, liksom mellan vi som lever nu och dem som levde då. Det som skedde, det skedde av ett slags tillfälligheternas förening, och i dess mitt stod människor, sådana som vi. Det förflutna är inget ting, inte heller logik. Det är levda liv, upplevda och undsluppna händelser, farhågor och förhoppningar, glädjeämnen och sorg, förutsägelser, motsägelser och det oförutsägbara, allt i förening. Kaotiskt och komplext. I ett lika gärna ryms något av detta, det som lätt glöms bort när åren går och den mänskliga dimensionen av det skedda förloras ur sikte i makroperspektivens och de breda syntesernas perspektivförskjutningar.

Och om det nu var jag som stod där bland björkar och tallar och blev förevisad den plats där min far stupade, då skulle jag antagligen inte för ett ögonblick ha tänkt på de som skonades, på de som knappt nittio mil därifrån cyklar, promenarar och leker  genom ett landskap som vid en första anblick skulle kunna vara det samma. Här anar vi ytterligare en perspektivförskjutning. Kanske är det så att det bara är de lyckligt lottade, de som av försynen slapp undan, som kan förundras över avståndens korthet och behöva påminna sig därom. För den som tar emot en sedan länge förlorad anhörigs ben och efter sjuttio år för första gången får den plats där han gick förlorad i blickfånget, är perspektivet av nöden annorlunda. Närheten garanteras då av annat – minnet av minspel, av sätt att föra sig, gå och tala, och kanske känslan av en stor hand som kramar en liten.

(För mer om Ingrija, sökrörelsen och minnesarbetet kring krigets försvunna rekommenderas socialantropologen Johanna Dahlins avhandling Kriget är inte över förrän den sista soldaten är begraven. Finns tillgänglig i sin helhet här.)

* Med hjälp av google fann jag transkriptionen här.

Annonser

Vad man kan fundera på medan man väntar på bussen

Mannen är gammal, gissningsvis i de åttio, och klädd i alldagliga kläder i alldagliga färger. Ett svårbemästrat grågrönbrunbeiget gytter. Det enda med hans uppenbarelse som väcker uppmärksamhet är den vita keps han bär, kylan till trots. Han har klivit av bussen och blivit stående invid hållplatsen, fastfrusen som om han plötsligt vaknat upp och nu förvirrat söker ta reda var han befinner sig och varför. Planen var nog att fortsätt med bussen, tänker jag, men chaufförens skift är slut och passagerarna tvingas till ett tillfälligt avbrott i väntan på nästa avgång.

Jag är så när på väg fram för att höra hur det är fatt när mannen slutligen tycks vakna upp ur förvirringen. Han tar några trevande steg mot trottoarkanten, men tvekar och blir stående igen. Den måste te sig som ett stup, en femton centimeters Grand Canyon. Med en ansträngning som ser ut att vara avsevärd vågar han språnget och fortsätter sedan på ostadiga ben bort mot närbutiken på andra sidan parkeringen.

Scenen är gripande. I hans långsamma, koncentrerade rörelser och de ständiga pauserna för att samla kraft, kan man ana till vilken grad denna avbrutna bussresa och de knappa hundra meterna fram och tillbaka från närbutiken tär på honom. De kostar uppenbarligen. Den till synes korta sträckan har likt trottoarkanten förvandlats till ett nästintill oöverstigligt hinder.

Att åldras torde mer än något annat innebära att världen sådan vi känner den krymper. Vi kan göra allt mindre, och med allt mindre energi. Gränserna för det möjliga flyttas steg för steg närmare varandra, som väggarna till ett sådant där rum man kan se i äldre äventyrsfilmer, som plötsligt börjar röra sig inåt. I den mån vi tidigare själva har kunnat besluta om något ska ske eller ej, blir allt nu ohjälpligt mindre till en fråga om vilja, och mer till en fråga om ork. Avgörandena flyttas allt längre bort från oss själva. Den här processen är förstås oundviklig och den pågår därtill ständigt. Det är bara det att väggarnas rörelse under en stor del av livet fortfarande är så långsam att den ännu inte går att förnimma.

Att detta är oundvikligt, och alltså berör oss alla, hindrar dock inte att det också är tätt sammankopplat med sorg och ensamhet. Kanske ligger en stor del av sorgen i just det oundvikliga, i det att vi är maktlösa inför det faktum vi ställs inför.  Allra sorgligast är dock när den här processen, som ytterst är kroppslig, inte åtföljs av en motsvarande, mental sådan – när världens krympande har blivit så påtagligt att det inte längre går att ignorera, och vi vet att så är fallet. Kroppen hindras av väggarnas rörelse inåt, allt medan vi minns vilken storlek rummet ursprungligen haft och görs smärtsamt medvetna om allt det som väggarna utplånat.

Frågan är dock om inte detta är typiskt för hur en ung människa försöker förstå sig på åldrandet, på avstånd och inte utan oro inför det ovissa som obönhörligen väntar. De perspektiv som står en till buds för sådana resonemang är av förklarliga skäl begränsade. Vi vet att vi kommer att åldras, att årens tyngd undan för undan kommer att öka och att vi slutligen kommer att knäckas under dem. Vi vet att den processen är själva grundfundamentet för det vi kallar liv, att vi efter en kort tid då världens omfång ökat för oss slutligen kommer att befinna oss på ett sluttande plan. Den verkliga frågan är dock hur detta ter sig, hur det är att vara den vars värld blir märkbart mindre. Här hjälper de intellektualiserade resonemangen och vetskapen om vad som kommer att ske föga. Här finns ett hål som bara levd erfarenhet kan fylla. Intellektuellt sett vet vi, kroppsligen inget alls.

Som blanka blad går vi in i en ålderdom som förberetts för oss innan vi föddes, som skaver. Vi förenas så med de som föregått oss. Precis som vi tvangs de förlika sig med tanken på åldrandet. Häri ligger paradoxalt nog ensamheten. Trots att detta är en process vi delar, är vi till syvende och sist tvungna att helt på egen hand lära oss att åldras. När den erfarenheten är gjord är det redan försent.

Om Sverigedemokraterna och opinionen

Man kan givetvis göra djupare analyser, skärskåda meningssammanhang och följa de berättelsespår och föreställningar som löper samman i fenomenet i fråga. Man kan, och man bör. Ibland är dock lockelsen hos ett kortfattat citat omöjlig att motstå. De tio procenten får kanske inte sin förklaring, men de får åtminstone en förklaring.

Tuchmans lag; ”Det faktum att en beklaglig utveckling rapporteras, gör att dess skenbara omfattning multipliceras fem till tio gånger (eller varje annan siffra som läsaren vill föra in).” – Barbara Tuchman, En fjärran spegel, 1978

Snöfall (igen)

När vi vaknar och vinklar upp persiennerna är snöfallet redan i full gång. Fylld av en enkel, ogrumlad glädje går jag ut. Det snöar ymnigt och för detta är jag lycklig som ett barn. Genom snögardinen pulsar, slirar och kämpar människorna, framåtlutade mot vinden, hukandes under luvor och kapuschonger. Med stängda, sammanbitna ansikten söker de stänga snöbyarna ute, allra mest så de som färdas mot vindriktningen och möter vintern med huvudet före. Stundom lättar snöfallet och de rätar på sig, så ökar det i intensitet och de kröker åter rygg. Uppspelat i tredubbel hastighet skulle de forma ett slags vågrörelse, i perfekt symbios med snön. Hela dagen faller det. Jag väljer den längre vägen hem, där plogningen är eftersatt och jag tvingas pulsa genom det nya vita. Genom skymningens blåsken fortsätter nedfallet, och i det mörker som sedan tar dess plats kan det fortfarande urskiljas i gatlycktornas orangea ljuskoner. Allt är stilla, fridfullt och ovanligt tyst.

Ju mer historia man läser, desto mer inser man att David Lowenthal antagligen har rätt när han beskriver det förflutna som ett främmande land, befolkat av främmande folk med främmande seder, värderingar och känsloliv. När den insikten börjat sätta sig leder det i sin tur till att allt som tycks tyda på motsatsen, oavsett hur illusoriskt, blir oemotståndligt lockande. Åtminstone har det varit så för mig. En sådan företeelse, som därtill tycks kunna sätta oss i en form av kroppslig direktkontakt med förflutenheten, är vintern. Tankegången är förrädiskt enkel; Vintern, och det den gör med oss som upplever den, är evig – att pulsa genom nysnö ger samma slags motstånd oavsett tid, skare som bär torde bära på samma vis, en snöfylld vindby i ansiktet skickar samma slags rysningar genom kroppen. I kölden och snöfallet stöter vi kroppsligen på spåren av dem som föregått oss, av de liv som de levde och de erfarelser de gjorde. I mötet med snön smälter våra erfarenhetshorisonter tillfälligt samman och det blir därför möjligt att överbrygga en liten del av den tidsliga och kulturella ocean som skiljer oss åt.

Som synes är det här resonemanget gränslöst romantiskt. I dess mitt lurar en grundläggande fråga; är det säkert att det sätt på vilket vi uppfattar kyla förblivit oförändrat genom historien? Fryser vi på samma sätt och vid samma tillfällen? Biologiskt är vi naturligtvis i stort sett de samma. Att våra kroppar, så att säga ”out of the box”, i sin pälslöshet är dåligt förberedda för kyla är en sak, men hur är det egentligen med själva upplevelsen som sådan?  Köld är ju inte enbart ett metereologiskt fenomen, en fråga för kvicksilvret, utan kan kanske i lika hög grad beskrivas som ett psykologiskt och kulturellt sådant, som något som vi själva är medkonstruktörer till.

Svaret på frågan är alltså troligtvis nej. Vi upplever inte kyla på samma vis, till viss del helt enkelt då den kyla vi utsätts för inte är densamma. Eftersom människor är anpassliga varelser formas också vår upplevelse av köld av den kyla vi känner. Alla har antagligen upplevt detta. Under vinterns början fryser vi mer, eller upplever åtminstone temperaturen som mindre uthärdlig, än under dess slut. Fem grader över noll är varmt i februari, men kallt i oktober. I jämförelse med de som levde under den metereologiska period som brukar kallas lilla istiden, vilken under i runda tal femhundra år, från någon gång under 1300-talets mitt till 1850, innebar kortare somrar, längre vintrar och lägre temperaturer överlag, möter vi ett klimat som behandlar oss mindre strängt. Frågan är dock om vi paradoxalt nog kanske ändå inte fryser mer, och vid högre temperaturer, än dessa våra föregångare. Inte bara för att klimatet blivit skonsammare, utan också för att vi klär oss bättre, bor varmare och överlag spenderar mer tid inomhus. Gränsen för vad som uppfattas som kallt har sålunda kanske i någon mening generellt sett pressats uppåt i takt med levnadsstandarden.

Att hävda att vi i kylan delar erfarenheter med förflutenhetens människor blir med andra ord att låta den romantiska lockelsen hos det förment eviga sträcka sig för långt. Däremot finns det kanske något annat hos vintern som låter oss skönja konturerna av en annan, förmodern livsvärlds betingelser. Ett sätt att betrakta moderniteten, som Martin Kylhammar föreslagit, är att se den som en process som gradvis inneburit att människors handlingsutrymme ökat. Begränsningar som på olika vis hållit oss tillbaka har kunnat övervinnas genom teknologiska framsteg, socialpolitiska reformer och vetenskapliga landvinningar. (Ett sådant resonemang kan tyckas väl framstegsoptimistiskt, men i detta ökade handlingsutrymme ligger också en allt större kapacitet att i stor skala orsaka förintelse, död och lidande. Med järnvägsnät och industrialisering kom avstånden att krympa och levnadsstandarden att öka, men de är samtidigt också förutsättningar för att det skulle vara möjligt att bedriva folkmord i en omfattning som var, och är, oöverträffad. Lite grovt uttryckt, och för att tala med Zygmunt Bauman, vilar välfärdsstaten och Förintelsen således på samma grundläggande strukturer.)  

Detta har givetvis också påverkat vårt förhållande till vädret, främst så till vida att det blivit avsevärt mindre dramatiskt. På det vis som forna tider människor tvingades leva, och inte sällan dö, med väderlekens alla växlingar och nycker, behöver vi i de moderniserade delarna av världen inte längre leva. Vädret har istället, inte minst i staden, blivit till en slags kuliss, en bakgrund mot vilken vi lever men som inte lämnar några andra spår än enstaka våta fläckar i hallen. Under vintern inkräktar dock scenografin märkbart mer på våra liv. Snön ligger där den fallit, och om den ska flyttas, eller vi förflytta oss genom den, krävs en avsevärt större ansträngning än vad vi annars är vana vid. Det är här som vi kan skönja det förmoderna, i den kamp mot elementen som vi ovant tvingas till när snön ligger djup. Peter Englund har i något sammanhang menat att det formliga ramaskri som går genom Sverige i kölvattnet av stora snöfall ur ett perspektiv kan tolkas som uttryck för den moderna människans hybris. När något tillfälligt begränsar det handlingsutrymme vi vant oss vid sparkar vi bakut, helt enkelt för att begränsningar av det slaget är så sällsynta i den välordnade värld vi byggt åt oss själva.

Samtidigt äger dessa plötsliga utbrott av väder uppenbarligen också en viss tjuskraft, vilket man inte minst kan ana i den frekvens orden kaos och väder förekommer i olika kombinationer på kvällstidningarnas löpsedlar. Detta har nog också med moderniteten att göra, närmare bestämt den moderna människans fascination inför undantagstillstånden, ytterst katastroferna, de där omedelbara och obevekliga omvälvande händelserna som ställer allt rådande på ända. Populärkulturen svämmar formligen över av berättelser om Den Stora Undergången, orsakad av allt från just extremt väder till pandemier, angrepp från världsrymden eller kärnvapenkatastrofer. Eftersom undantagstillstånden är så pass sällsynta i det moderna samhället tycks de alltså äga en alldeles särskild lockelse. Kanske framkallar moderniteten ett visst mått av leda hos dem som lever i och med den. En snöstorm kan i den bemärkelsen låta oss lämna vardagens monotoni för en stund och uppleva ett katastrofscenario i miniatyr, ofarligt för de flesta av oss men som ändå sätter den ordnade tillvaron i tillfällig gungning.

Jag tror att det är här någonstans som orsaken till den glädje jag känner inför ymniga snöfall står att finna. De påminner i någon mån om vår egen litenhet inför krafter som vi bara tillfälligt, under en mycket kort historisk period och på relativt sett få platser i världen, kunnat ignorera. Ämnar det snöa så kommer det att snöa, och det finns inget jag kan göra åt saken. Den tanken lugnar. Snön ger oss så till vida en påminnelse om att också moderniteten har sina gränser, och att de förmoderna livsvillkor som vi tror vi lämnat bakom oss i själva verket blott döljs bak en mycket tunn hinna av modernisering. Antagligen är det nyttigt att stundtals påminna sig om detta, att det är av en historiens lyckliga slump som vi har förmånen att då och då sucka över det modernas monotoni. När snöstormar, elavbrott och tågkaos får vår tillvaro att plötsligt svaja till och tvingar oss att parera för att återfå fotfästet ges vi tillfälligt en skymt av vår egen historiska belägenhet. Snön relativiserar – there, but for the grace of Modernity, go I.