Snöfall (igen)

av Gustaf

När vi vaknar och vinklar upp persiennerna är snöfallet redan i full gång. Fylld av en enkel, ogrumlad glädje går jag ut. Det snöar ymnigt och för detta är jag lycklig som ett barn. Genom snögardinen pulsar, slirar och kämpar människorna, framåtlutade mot vinden, hukandes under luvor och kapuschonger. Med stängda, sammanbitna ansikten söker de stänga snöbyarna ute, allra mest så de som färdas mot vindriktningen och möter vintern med huvudet före. Stundom lättar snöfallet och de rätar på sig, så ökar det i intensitet och de kröker åter rygg. Uppspelat i tredubbel hastighet skulle de forma ett slags vågrörelse, i perfekt symbios med snön. Hela dagen faller det. Jag väljer den längre vägen hem, där plogningen är eftersatt och jag tvingas pulsa genom det nya vita. Genom skymningens blåsken fortsätter nedfallet, och i det mörker som sedan tar dess plats kan det fortfarande urskiljas i gatlycktornas orangea ljuskoner. Allt är stilla, fridfullt och ovanligt tyst.

Ju mer historia man läser, desto mer inser man att David Lowenthal antagligen har rätt när han beskriver det förflutna som ett främmande land, befolkat av främmande folk med främmande seder, värderingar och känsloliv. När den insikten börjat sätta sig leder det i sin tur till att allt som tycks tyda på motsatsen, oavsett hur illusoriskt, blir oemotståndligt lockande. Åtminstone har det varit så för mig. En sådan företeelse, som därtill tycks kunna sätta oss i en form av kroppslig direktkontakt med förflutenheten, är vintern. Tankegången är förrädiskt enkel; Vintern, och det den gör med oss som upplever den, är evig – att pulsa genom nysnö ger samma slags motstånd oavsett tid, skare som bär torde bära på samma vis, en snöfylld vindby i ansiktet skickar samma slags rysningar genom kroppen. I kölden och snöfallet stöter vi kroppsligen på spåren av dem som föregått oss, av de liv som de levde och de erfarelser de gjorde. I mötet med snön smälter våra erfarenhetshorisonter tillfälligt samman och det blir därför möjligt att överbrygga en liten del av den tidsliga och kulturella ocean som skiljer oss åt.

Som synes är det här resonemanget gränslöst romantiskt. I dess mitt lurar en grundläggande fråga; är det säkert att det sätt på vilket vi uppfattar kyla förblivit oförändrat genom historien? Fryser vi på samma sätt och vid samma tillfällen? Biologiskt är vi naturligtvis i stort sett de samma. Att våra kroppar, så att säga ”out of the box”, i sin pälslöshet är dåligt förberedda för kyla är en sak, men hur är det egentligen med själva upplevelsen som sådan?  Köld är ju inte enbart ett metereologiskt fenomen, en fråga för kvicksilvret, utan kan kanske i lika hög grad beskrivas som ett psykologiskt och kulturellt sådant, som något som vi själva är medkonstruktörer till.

Svaret på frågan är alltså troligtvis nej. Vi upplever inte kyla på samma vis, till viss del helt enkelt då den kyla vi utsätts för inte är densamma. Eftersom människor är anpassliga varelser formas också vår upplevelse av köld av den kyla vi känner. Alla har antagligen upplevt detta. Under vinterns början fryser vi mer, eller upplever åtminstone temperaturen som mindre uthärdlig, än under dess slut. Fem grader över noll är varmt i februari, men kallt i oktober. I jämförelse med de som levde under den metereologiska period som brukar kallas lilla istiden, vilken under i runda tal femhundra år, från någon gång under 1300-talets mitt till 1850, innebar kortare somrar, längre vintrar och lägre temperaturer överlag, möter vi ett klimat som behandlar oss mindre strängt. Frågan är dock om vi paradoxalt nog kanske ändå inte fryser mer, och vid högre temperaturer, än dessa våra föregångare. Inte bara för att klimatet blivit skonsammare, utan också för att vi klär oss bättre, bor varmare och överlag spenderar mer tid inomhus. Gränsen för vad som uppfattas som kallt har sålunda kanske i någon mening generellt sett pressats uppåt i takt med levnadsstandarden.

Att hävda att vi i kylan delar erfarenheter med förflutenhetens människor blir med andra ord att låta den romantiska lockelsen hos det förment eviga sträcka sig för långt. Däremot finns det kanske något annat hos vintern som låter oss skönja konturerna av en annan, förmodern livsvärlds betingelser. Ett sätt att betrakta moderniteten, som Martin Kylhammar föreslagit, är att se den som en process som gradvis inneburit att människors handlingsutrymme ökat. Begränsningar som på olika vis hållit oss tillbaka har kunnat övervinnas genom teknologiska framsteg, socialpolitiska reformer och vetenskapliga landvinningar. (Ett sådant resonemang kan tyckas väl framstegsoptimistiskt, men i detta ökade handlingsutrymme ligger också en allt större kapacitet att i stor skala orsaka förintelse, död och lidande. Med järnvägsnät och industrialisering kom avstånden att krympa och levnadsstandarden att öka, men de är samtidigt också förutsättningar för att det skulle vara möjligt att bedriva folkmord i en omfattning som var, och är, oöverträffad. Lite grovt uttryckt, och för att tala med Zygmunt Bauman, vilar välfärdsstaten och Förintelsen således på samma grundläggande strukturer.)  

Detta har givetvis också påverkat vårt förhållande till vädret, främst så till vida att det blivit avsevärt mindre dramatiskt. På det vis som forna tider människor tvingades leva, och inte sällan dö, med väderlekens alla växlingar och nycker, behöver vi i de moderniserade delarna av världen inte längre leva. Vädret har istället, inte minst i staden, blivit till en slags kuliss, en bakgrund mot vilken vi lever men som inte lämnar några andra spår än enstaka våta fläckar i hallen. Under vintern inkräktar dock scenografin märkbart mer på våra liv. Snön ligger där den fallit, och om den ska flyttas, eller vi förflytta oss genom den, krävs en avsevärt större ansträngning än vad vi annars är vana vid. Det är här som vi kan skönja det förmoderna, i den kamp mot elementen som vi ovant tvingas till när snön ligger djup. Peter Englund har i något sammanhang menat att det formliga ramaskri som går genom Sverige i kölvattnet av stora snöfall ur ett perspektiv kan tolkas som uttryck för den moderna människans hybris. När något tillfälligt begränsar det handlingsutrymme vi vant oss vid sparkar vi bakut, helt enkelt för att begränsningar av det slaget är så sällsynta i den välordnade värld vi byggt åt oss själva.

Samtidigt äger dessa plötsliga utbrott av väder uppenbarligen också en viss tjuskraft, vilket man inte minst kan ana i den frekvens orden kaos och väder förekommer i olika kombinationer på kvällstidningarnas löpsedlar. Detta har nog också med moderniteten att göra, närmare bestämt den moderna människans fascination inför undantagstillstånden, ytterst katastroferna, de där omedelbara och obevekliga omvälvande händelserna som ställer allt rådande på ända. Populärkulturen svämmar formligen över av berättelser om Den Stora Undergången, orsakad av allt från just extremt väder till pandemier, angrepp från världsrymden eller kärnvapenkatastrofer. Eftersom undantagstillstånden är så pass sällsynta i det moderna samhället tycks de alltså äga en alldeles särskild lockelse. Kanske framkallar moderniteten ett visst mått av leda hos dem som lever i och med den. En snöstorm kan i den bemärkelsen låta oss lämna vardagens monotoni för en stund och uppleva ett katastrofscenario i miniatyr, ofarligt för de flesta av oss men som ändå sätter den ordnade tillvaron i tillfällig gungning.

Jag tror att det är här någonstans som orsaken till den glädje jag känner inför ymniga snöfall står att finna. De påminner i någon mån om vår egen litenhet inför krafter som vi bara tillfälligt, under en mycket kort historisk period och på relativt sett få platser i världen, kunnat ignorera. Ämnar det snöa så kommer det att snöa, och det finns inget jag kan göra åt saken. Den tanken lugnar. Snön ger oss så till vida en påminnelse om att också moderniteten har sina gränser, och att de förmoderna livsvillkor som vi tror vi lämnat bakom oss i själva verket blott döljs bak en mycket tunn hinna av modernisering. Antagligen är det nyttigt att stundtals påminna sig om detta, att det är av en historiens lyckliga slump som vi har förmånen att då och då sucka över det modernas monotoni. När snöstormar, elavbrott och tågkaos får vår tillvaro att plötsligt svaja till och tvingar oss att parera för att återfå fotfästet ges vi tillfälligt en skymt av vår egen historiska belägenhet. Snön relativiserar – there, but for the grace of Modernity, go I. 

Annonser