Vad man kan fundera på medan man väntar på bussen

av Gustaf

Mannen är gammal, gissningsvis i de åttio, och klädd i alldagliga kläder i alldagliga färger. Ett svårbemästrat grågrönbrunbeiget gytter. Det enda med hans uppenbarelse som väcker uppmärksamhet är den vita keps han bär, kylan till trots. Han har klivit av bussen och blivit stående invid hållplatsen, fastfrusen som om han plötsligt vaknat upp och nu förvirrat söker ta reda var han befinner sig och varför. Planen var nog att fortsätt med bussen, tänker jag, men chaufförens skift är slut och passagerarna tvingas till ett tillfälligt avbrott i väntan på nästa avgång.

Jag är så när på väg fram för att höra hur det är fatt när mannen slutligen tycks vakna upp ur förvirringen. Han tar några trevande steg mot trottoarkanten, men tvekar och blir stående igen. Den måste te sig som ett stup, en femton centimeters Grand Canyon. Med en ansträngning som ser ut att vara avsevärd vågar han språnget och fortsätter sedan på ostadiga ben bort mot närbutiken på andra sidan parkeringen.

Scenen är gripande. I hans långsamma, koncentrerade rörelser och de ständiga pauserna för att samla kraft, kan man ana till vilken grad denna avbrutna bussresa och de knappa hundra meterna fram och tillbaka från närbutiken tär på honom. De kostar uppenbarligen. Den till synes korta sträckan har likt trottoarkanten förvandlats till ett nästintill oöverstigligt hinder.

Att åldras torde mer än något annat innebära att världen sådan vi känner den krymper. Vi kan göra allt mindre, och med allt mindre energi. Gränserna för det möjliga flyttas steg för steg närmare varandra, som väggarna till ett sådant där rum man kan se i äldre äventyrsfilmer, som plötsligt börjar röra sig inåt. I den mån vi tidigare själva har kunnat besluta om något ska ske eller ej, blir allt nu ohjälpligt mindre till en fråga om vilja, och mer till en fråga om ork. Avgörandena flyttas allt längre bort från oss själva. Den här processen är förstås oundviklig och den pågår därtill ständigt. Det är bara det att väggarnas rörelse under en stor del av livet fortfarande är så långsam att den ännu inte går att förnimma.

Att detta är oundvikligt, och alltså berör oss alla, hindrar dock inte att det också är tätt sammankopplat med sorg och ensamhet. Kanske ligger en stor del av sorgen i just det oundvikliga, i det att vi är maktlösa inför det faktum vi ställs inför.  Allra sorgligast är dock när den här processen, som ytterst är kroppslig, inte åtföljs av en motsvarande, mental sådan – när världens krympande har blivit så påtagligt att det inte längre går att ignorera, och vi vet att så är fallet. Kroppen hindras av väggarnas rörelse inåt, allt medan vi minns vilken storlek rummet ursprungligen haft och görs smärtsamt medvetna om allt det som väggarna utplånat.

Frågan är dock om inte detta är typiskt för hur en ung människa försöker förstå sig på åldrandet, på avstånd och inte utan oro inför det ovissa som obönhörligen väntar. De perspektiv som står en till buds för sådana resonemang är av förklarliga skäl begränsade. Vi vet att vi kommer att åldras, att årens tyngd undan för undan kommer att öka och att vi slutligen kommer att knäckas under dem. Vi vet att den processen är själva grundfundamentet för det vi kallar liv, att vi efter en kort tid då världens omfång ökat för oss slutligen kommer att befinna oss på ett sluttande plan. Den verkliga frågan är dock hur detta ter sig, hur det är att vara den vars värld blir märkbart mindre. Här hjälper de intellektualiserade resonemangen och vetskapen om vad som kommer att ske föga. Här finns ett hål som bara levd erfarenhet kan fylla. Intellektuellt sett vet vi, kroppsligen inget alls.

Som blanka blad går vi in i en ålderdom som förberetts för oss innan vi föddes, som skaver. Vi förenas så med de som föregått oss. Precis som vi tvangs de förlika sig med tanken på åldrandet. Häri ligger paradoxalt nog ensamheten. Trots att detta är en process vi delar, är vi till syvende och sist tvungna att helt på egen hand lära oss att åldras. När den erfarenheten är gjord är det redan försent.

Annonser