Om vikten av ett lika gärna

av Gustaf

Som introduktion till ett seminarium om döda kroppar och minnespraktiker ser vi en snutt av en ännu ej utkommen dokumentärfilm. Sökförbandet Ingrija, en del av den omfattande ryska sökrörelsen, söker  några mil öster om S:t Petersburg efter de mänskliga spåren av striderna i Leningradlänet under andra världskriget. Med spadar, metalldetektorer och långa metallstänger, särskilt tillverkade för ändamålet, nagelfar de den sumpiga terrängen.

Jag slås genast av att platsen på ett nästan kusligt vis påminner om trakterna kring mitt barndomshem i Norduppland. Vassruggar, björkar och brunt fjolårsgräs. Grusvägar med vägrenarna fulla av sly. Sankmark. Stundtals är illusionen nästan perfekt. Om jag inte visste bättre skulle jag med bestämdhet hävda att där, där växte jag upp. På de vägarna cyklade vi om somrarna. Det där skogspartiet passerade vi om vintrarna på väg ner mot sjön, med skridskorna om halsen och hockeyklubborna vilande på axlarna. Där gick vi på promenad, mätta och dästa efter julbord och söndagmiddagar. Där levde vi, där växte jag upp, där var hemma.

Dessa associationer kontrasterar skarpt mot det som försiggår på filmen. Ur den jord som påminner mig om hemma grävs krigets rester upp. Sönderrostade hjälmar, spruckna vattenflaskor, gasmasker, tomhylsor, bältesspännen – och vad som återstår av en människa efter decennier i jorden. Sörjande anhöriga möter de kvarlevor som identifierats med hjälp av den bakelitkapsel där soldater förvarade sina personuppgifter, eller där de åtminstone skulle göra det. Många gjorde det inte (de som mobiliserades efter 1941 utrustades överhuvudtaget inte med några dylika igenkänningstecken), och även om man nu lyckas återfinna själva kapseln är det långt ifrån säkert att det går att tyda pappersbiten inuti efter sjuttio år i jorden. De flesta återbördas alltså till jorden lika namnlösa som när de grävdes upp, i en kista de delar med andra i samma belägenhet. En kvinna kan dock begrava sin far, slutligen räddad ur namnlösheten, vid minnesplatsen på Sinjavinohöjderna, och därefter besöka platsen där han stupade. Just där han återfanns har sökförbandet rest en två meter hög, kvistad trädstam, försedd med namnplatta i stål och en upphittad hjälm på toppen – en privat minnesplats som komplement till den kollektiva.

Längre bort än så är alltså inte kriget. Inte geografiskt medan det pågick (från Stockholm till S:t Petersburg är det 886 kilometer, från Stockholm till Kiruna 1236), och inte heller tidsligt nu när det är över. Det hade kunnat vara mina släktingars ben som grävs fram ur sanktmarkerna. Det hade kunnat ske hemmavid. Min farfar eller morfar, eller någon av deras bröder, hade kunnat vara en av dem som försvunnit spårlöst och blivit ett av krigets alla namnlösa offer, med tiden allt djupare nedsjunkna i glömska och den blöta myllan. Det hade i så fall lika gärna kunnat vara jag som stod för grävandet, eller som kom resande för att begrava en just återfunnen släktings kvarlevor. Längre bort än så är inte kriget. Större är inte avståndet mellan min barndom och en generation av försvunna stupade.

Några dagar senare ser jag av en slump några scenerna från Olle Hägers och Hans Villius filmserie Hundra svenska år. De glider perfekt in i den känsla jag haft under filmvisningen. På en blek färgfilm, inspelad någonstans på den skånska landsbygden sommaren 1942, vandrar några barn barfota längs en solsmekt grusväg. De når en trädgård där päronträden redan bär frukt, slår sig ner i gräset och tar för sig. Över alltihop läser Hans Villius;

”Det var en gång ett land med bilder från förr som aldrig speglade människor på flykt, från sönderskjutna hus eller gråtande barn i törstens vandring längs alla krigens vägar. Ett land där inga har behövt gömma sig i skyttegravar och skyddsrum, och där granater aldrig slitit grönskan ur hallonbuskar och päronträd. Det var en gång ett århundrade – och ett land, mitt i stormens bleka öga.”* 

På vägen där de vandrar kunde lika gärna stridsvagnar och trupptransportbilar ha susat fram i stora dammoln, precis som de gör på de oräkneliga filmklipp som visar invasioner, trupprörelser och återtåg vid samma tid och i landskap som ser förvillande lika ut. Trädgården kunde lika gärna ha varit sårig och full av ärr efter granaters nedfall. I efterhand, när det förflutna har blivit till inte mycket mer än en logisk kedja av förutbestämda händelser, något fast och givet, enkelt att överblicka, kan det vara svårt att inse vidden av detta lika gärna. Det kaotiska och det motsägelsefulla hos förflutenheten, alla dess icke-realiserade, men en gång minst lika möjliga, händelseförlopp, döljs under de stora linjernas breda penseldrag. Historien blir sekventiell. Slutligen ett ting.

Som botemedel mot denna på-räls-historia är det bra att påminna sig om inte bara avståndens korthet vad gäller det som faktiskt skedde, utan också om hur nära det är mellan detta faktiska och det som hade kunnat ske, liksom mellan vi som lever nu och dem som levde då. Det som skedde, det skedde av ett slags tillfälligheternas förening, och i dess mitt stod människor, sådana som vi. Det förflutna är inget ting, inte heller logik. Det är levda liv, upplevda och undsluppna händelser, farhågor och förhoppningar, glädjeämnen och sorg, förutsägelser, motsägelser och det oförutsägbara, allt i förening. Kaotiskt och komplext. I ett lika gärna ryms något av detta, det som lätt glöms bort när åren går och den mänskliga dimensionen av det skedda förloras ur sikte i makroperspektivens och de breda syntesernas perspektivförskjutningar.

Och om det nu var jag som stod där bland björkar och tallar och blev förevisad den plats där min far stupade, då skulle jag antagligen inte för ett ögonblick ha tänkt på de som skonades, på de som knappt nittio mil därifrån cyklar, promenarar och leker  genom ett landskap som vid en första anblick skulle kunna vara det samma. Här anar vi ytterligare en perspektivförskjutning. Kanske är det så att det bara är de lyckligt lottade, de som av försynen slapp undan, som kan förundras över avståndens korthet och behöva påminna sig därom. För den som tar emot en sedan länge förlorad anhörigs ben och efter sjuttio år för första gången får den plats där han gick förlorad i blickfånget, är perspektivet av nöden annorlunda. Närheten garanteras då av annat – minnet av minspel, av sätt att föra sig, gå och tala, och kanske känslan av en stor hand som kramar en liten.

(För mer om Ingrija, sökrörelsen och minnesarbetet kring krigets försvunna rekommenderas socialantropologen Johanna Dahlins avhandling Kriget är inte över förrän den sista soldaten är begraven. Finns tillgänglig i sin helhet här.)

* Med hjälp av google fann jag transkriptionen här.

Annonser