Mellan varat och görat

Month: januari, 2013

Bruegel från krönet

När jag på vägen hem på söndagseftermiddagen vandrar upp för kullen och passerar det stora trädet på dess krön, blickar jag som vanligt ut över taken mot slätten. Det är nästan alltid en blick som lönar sig, oavsett årstid eller tid på dygnet. Här finns alltid något att se. Man kan åtminstone, i brist på annat, förundras över den synvilla som skapas när höjdskillnaden sväljer avstånden och får sjön, i verkligheten mer än en mil bort, att se ut att ligga helt nära. Just den här dagen, när tövädret anas i luften och snön har börjat sjunka samman, överbryggar den avstånd längre än så. Plötsligt står man inför en modern tolkning i realtid av Bruegels Jägarna i snön.

Pieter_Bruegel_the_Elder_-_Hunters_in_the_Snow_(Winter)_-_Google_Art_Project

Det är samma skymning, samma töväderssnö, samma mörka trädstammar med grenar skuggade i vitt. Det är också, i grunden, samma scen – människor som återvänder hem efter förrättat värv, låt vara att rödräven och jaktspjuten i mitt fall förbytts mot platskassar från Hemköp och stadsbiblioteket. Den moderna tolkningen rymmer dock påtagligt mindre av liv. Ett glatt barn åker pulka med sina föräldrar, någon passerar med en hund, annars är det tomt. På Bruegels målning är det istället tvärtom, alla som har möjlighet tycks vara ute för att ta tillvara det dagsljus som snart ska tryta. Allt tycks så ha förändrats. De var ute, tillsammans med andra. Vi sitter inne, ensamma i datorskärmens bleka sken. Tanken är nästintill automatisk; visst måste vi förlorat något i förändringen? Visst lider vi brist på något?

Resonemanget är välkänt och utslitet – moderniteten har undan för undan slitit sönder våra möjligheter till det goda livet, och med varje ny iPhone eller annan bekvämlighet knuffas vi allt längre bort från den rätta vägen. Vi blir mindre och mindre lika dem vi borde vara. Det förflutnas människor hade något som vi förlorat, som vi kanske till och med schabblat bort, och som vi därtill inte ens har vett att sakna. På det här viset är det enkelt att omformulera det förflutnas nödvändigheter till positiva livsval. Det är lätt att romantisera och glömma att de snarare var resultaten av motsatsen, en fundamental frånvaro av just valmöjligheter. Utan artificiellt ljus tvingas man lita till det naturliga. Där vi tror oss se människor som levde i nuet, som förmådde utnyttja vad som gavs dem och spendera en dag tillsammans ute på isen, upplevde de i själva verket en kamp mot den mörka årstidens begränsade livsrum. Prova själv att inte tända lampan när mörkret faller en vinterdag. Allt har förändrats, och inget alls.

Annonser

Vid närmare eftertanke…

… bör jag kanske förtydliga att jag alls inte ser på åldrandet som något hemskt eller katastrofalt, som bara river ner, underminerar, krymper och raderar ut. Tvärtom. Att det också kan gör det precis motsatta står inte minst klart när man läser Sven-Eric Liedmans nya bok Livstid. I författaren möter vi en människa som med all önskvärd tydlighet påminner om att årens lopp inte bara är av ondo. De är också en förutsättning för den riktigt djupa och vittfamnande bildningen, den som omedelbart, ur en enda blick på någon företeelse, låter  skapa en komplex väv av associativa kopplingar som sträcker sig långt in i det förflutna. Inget konstigt med det egentligen. Vid femtiofem har man givetvis läst, gjort, hört och upplevt långt mycket mer än vid tjugofem. Vid sjuttiofem mer än vid femtiofem, och så vidare. Naturligtvis hela tiden förutsatt att hälsan och makterna är välvilliga.

Livstid är hur som helst en mycket läsvärd och välskriven långessä, och vill man veta lite mer om varför så har jag som av en händelse precis recenserat den här.

En årstid i mellanrummet

Första januari, vår i luften. Snön är nästan helt undantöad. På gatan utanför står bilarna parkerade i en flack båge längs trottoaren av hänsyn till en snövall som inte längre finns. På innergården lyser gräsmattan vattensjukgrön i stora sjok mellan snöfläckarna. När jag går på promenad zick-zackar jag mellan isfläckar, vattenpölar och lervälling. Detta är en årstid i mellanrummet, tänker jag, inte vinter, inte vår, någonting annat. En ytterlighet. Nej du, nu pratar du strunt, rättar jag mig själv halvsekunden senare. Detta är årstiden, vintern, bortom de idealiseringar som lätt griper runt en i yran i ett ymnigt snöfall. Detta är sådan den är. Is, vattenpölar och lervälling. Vattensjukt gräs och grusad asfalt. Blek himmel när det mörknar. En glidande skala, ett förlopp. Det är gott så.

IMAG0231