Vid närmare eftertanke…

av Gustaf

… bör jag kanske förtydliga att jag alls inte ser på åldrandet som något hemskt eller katastrofalt, som bara river ner, underminerar, krymper och raderar ut. Tvärtom. Att det också kan gör det precis motsatta står inte minst klart när man läser Sven-Eric Liedmans nya bok Livstid. I författaren möter vi en människa som med all önskvärd tydlighet påminner om att årens lopp inte bara är av ondo. De är också en förutsättning för den riktigt djupa och vittfamnande bildningen, den som omedelbart, ur en enda blick på någon företeelse, låter  skapa en komplex väv av associativa kopplingar som sträcker sig långt in i det förflutna. Inget konstigt med det egentligen. Vid femtiofem har man givetvis läst, gjort, hört och upplevt långt mycket mer än vid tjugofem. Vid sjuttiofem mer än vid femtiofem, och så vidare. Naturligtvis hela tiden förutsatt att hälsan och makterna är välvilliga.

Livstid är hur som helst en mycket läsvärd och välskriven långessä, och vill man veta lite mer om varför så har jag som av en händelse precis recenserat den här.

Annonser