Mellan varat och görat

Month: februari, 2013

Vindlingar och solipsism

Snålblåst och virvlande yrsnö utanför fönstret. Februari är en blek, iskall månad. När ljuset vänder åter tränger det undan högvinterns varma mörker och för några veckor skiftar världen i isgrått. Borde det inte räcka nu? Blir någon längre lycklig av snöfall? Är inte detta den yttersta formen av solipsism? Vädret är för mig, måste göra något gott för mig, annars kan det vara. Nej, kanske ändå inte den allra yttersta formen slår det mig när en vän berättar att hon någonstans läst ett reportage om ensamboende där en av de främsta fördelarna med detta sägs vara att man då slipper ta hänsyn till någon annan. Tyngdpunkten på slipper. Världen är för mig, varje människa en ö utan färjor, och hänsynstagandet ett ovälkommet intrång, ett hot – en motbjudande tanke. Någonstans under det meandrande samtalet berör vi plötsligt det bindande åtagandet, att välja för överskådlig tid utan att svikta. Tanken är vacker, ett ideal, och rubbar cirklarna. Ett livsval i bestämd form, singularis, men är ett sådant verkligen förenligt med livets alla vindlingar och tvära kast? Å andra sidan; hur många av dessa vindlingar ligger egentligen i livet sådant det är, och hur många sätts i rörelse av oss själva, styrda av föreställningar, förväntningar och förgivettagna sanningar förklädda till nödvändigheter och fria val? Håller jag på att bli konservativ? Vad innebär i så fall det, och vem gör det i så fall mig till?

Snön, liksom vintern, har vid det här laget förlorat all sin charm, men antagligen är det inte snön i sig som felar. Istället är det kanske så enkelt att där den i december är något som träder in och avlöser en vacklande, otillräcklig ordning, är den nu snarare själv överflödig, gammal och ur led. En revolutionär som gjort den gamla vanliga resan till reaktionär, en pionjär som klöser sig fast i den omvälvande nyordning hon själv instiftat. Allt fast förflyktigas för att stelna. Uppbrottets glöd svalnar på ett ögonblick när äventyrets ändlighet anas. Vintern som metafor för livsloppet? Skiljelinjen mellan pekoral och absolut sanning är nära nog obefintlig. Jag skriver mot deadline och räknar ord, hela tiden på gränsen. Att kalla det skrivande är nog i och för sig att säga väl mycket. Mest tar det formen av ett enträget avlägsnande av ord. 3500 ska bli 1500. 2000 i papperskorgen och inte ens det. Omedelbar digital utplåning. Åtminstone en annan text klar, med tiotalet ord tillgodo. Hoppfullt. På vägen hem passerar jag ett parti nygallrad sly. Ett tunt lager motorsågspån täcker snön och minner plötsligt om det stora ofattbara, om det kast som varken kan pareras eller döljas med hjälp av frågor och perspektivförskjutningar.

Annonser

Fredag

Jag är lycklig en kväll och det slår mig att det är för första gången på länge, åtminstone vad gäller just den här sortens lycka. Enkel, okomplicerad och avslappnad, utan sotblaskiga orosfläckar eller gnagande skuldkänslor. Kanske trots allt med ett sting av dåligt samvete – borde jag vara lycklig, just nu, under dessa omständigheter? En vag smärta i halsen, visserligen liten men tillräckligt stor för att störa, har irriterat mig i flera dagar. Jag tar ändå en cigarrett när det bjuds. Trotsiga halsbloss i porten till en gulbeige studentlänga – en outtalad metafor som jag ångrar dagen efter. Känner en enkel värme i bröstet och det är inte bara av röken eller ölen, eller ens båda i förening. Regression och framåtskridande går stundtals hand i hand, och för ett ögonblick får jag plötsligt svårt att urskilja mig själv i röran. Är inte detta bara en tolkning, ett återuppförande av någon jag en gång varit men inte längre är? Så säger jag något till någon om hur det irländska landskapet är poetiskt på ett sätt som perfekt speglar tragiken i landets historia och känslan passerar. Något har förändrats, hoppeligen är det till det bättre.

I bakgrunden snurrar Dundertågets nya singel. Vilka mönster ettorna och nollorna faktiskt skapar är ett dolt mysterium, men jag vill i alla fall tro att rörelsen är sådan. En långsam, meditativ skivspelargång, som numera tycks kunna pågå i evighet tack vare Spotify-applikationens repeatfunktion. Titeln är passande, det tog onekligen en lång tid. Val är inte bara det vi aktivt väljer, utan också det vi låter fortgå. Om det är av slentrian, rädsla, leda eller lycka har ingen betydelse, ett val är det likväl. Man glömmer sig och plötsligt har mönstret a-sida, b-sida och så a-sida igen upprepat sig så många gånger att det är omöjligt att exakt avgöra antal. Man hör inte längre musiken, den har internaliserats till bakgrundsbrus. Det spelar ingen roll hur mycket den först talat till dig som unik och livsnödvändig, vid det laget skulle den lika gärna kunna vara en slagborr, en diskmaskin eller en tomgångskörd bil.

En spegelvändning

Snö, minusgrader och dimma. Vore det bara några grader kallare skulle dimmans vattendroppar frysa och klä träd, hus och människor i ett tunt lager frost. När jag går hemifrån kastar jag en snabb blick mellan huskropparna på andra sidan tvärgatan. Där bortom ligger slätten, i dag dock dold bak tjockans töcken. Detta är väderlek för landsbygden, tänker jag, för slätter, skogar och de stora avståndens svepande skönhet. Dimman kräver rymd för att komma till sin rätt. I staden går det vackra förlorat. Allt som blir kvar är saltad snömodd, sliriga hjulspår och tung kylslagenhet, svordomar och mutter.

En historiens paradox, som jag tycker är rätt vacker, är att vi i den moderna staden i en mening antagligen begränsas mer av snön och kylan än vad man ofta gjort tidigare. Förflutenhetens människor blev istället, åtminstone till dels, friare i takt med att temperaturen sjönk. Över det påfrusna landskapet kunde de ta sig med mindre ansträngning än under årets övriga delar. Med kylan krympte avstånden och världen blev nåbar på ett sätt som annars bara gällde längs med floder och över vattendrag. Vi, å andra sidan, är vana vid motståndslösa rörelser, så vi svär över modd och halka, försenad kollektivtrafik och kyla. En spegelvändning – ett kort, fruset fönster av rörlighet som förbytts i ett kort, fruset fönster av begränsningar. Frågan infinner sig; Svor de lika mycket över sin belägenhet under resten av året som vi tenderar att göra över vintern?

Bagatell

När man har burit på något länge, vridit och vänt på det, förhandlat med sig själv, vägt a mot b mot c till förbannelse, kommit fram till olika resultat vid varje försök, och till sist levt så mycket i känslan att den slutligen, för att tala med Tranströmer, fullständigt kommit att hysa en – då blir förlösningen våldsam och lättnaden total. Jag föreställer mig att det måste vara så det känns att vid en rymdresa till sist nå tyngdlösheten efter att ha suttit fastnaglad mot stolsryggen under resan uppåt. En snabb, ögonblicklig befrielse som bringar en ur fattningen med bara detta att det överhuvudtaget kan kännas på ett annat vis. Bördan går från att vara alltings filter till ingenting. G-krafternas järngrepp glöms bort och ersätts av denna nya, viktlösa tillvaro som omedelbart blir hegemon och imperator. Oomtvistad. Självklar. För astronauten som precis känt ingets tyngd är resan nedåt ännu bara en abstraktion utan mening.

Återvändandets logik

I Norrköping för första gången på över två år. Det är som att kliva ned i en malström av minnen. Varje vy, plats, gata eller skyltfönster rymmer en del av mitt förflutna. På den gatan bodde vi. Över det torget genade jag varje morgon på väg till bussen. Genom det skyltfönstret tittade vi på persiska mattor och pratade om framtiden. I den fontänen badade vi en gång på fyllan och längs den gatan joggade vi sedan i bara kalsongerna för att tigga en cigarett av någon på väg mot ett tidigt morgontåg. Så mal det vidare i ett associativt minnande som tycks kunna pågå i oändlighet. Dess perspektiv skiftar visserligen, inte minst varierar sammansättningen hos berättelsernas vi, men flödet i sig är konstant. På väg tillbaka mot stationen noterar jag en intressant konsekvens av detta. Staden är i den här bemärkelsen så full av mening att den till slut blir tom. Förflutenheten, min egen historieskrivning, tränger liksom ut samtiden och gör den perifer och obetydlig. Sådan är återvändandets logik antar jag, en annan man finner en annan stad som han inte riktigt förmår uppskatta, som skyms av det förflutna. Det är lite som att komma hem och inte alls på samma gång, och jag känner en väl avvägd blandning av nostalgi, lugn och leda.