Återvändandets logik

av Gustaf

I Norrköping för första gången på över två år. Det är som att kliva ned i en malström av minnen. Varje vy, plats, gata eller skyltfönster rymmer en del av mitt förflutna. På den gatan bodde vi. Över det torget genade jag varje morgon på väg till bussen. Genom det skyltfönstret tittade vi på persiska mattor och pratade om framtiden. I den fontänen badade vi en gång på fyllan och längs den gatan joggade vi sedan i bara kalsongerna för att tigga en cigarett av någon på väg mot ett tidigt morgontåg. Så mal det vidare i ett associativt minnande som tycks kunna pågå i oändlighet. Dess perspektiv skiftar visserligen, inte minst varierar sammansättningen hos berättelsernas vi, men flödet i sig är konstant. På väg tillbaka mot stationen noterar jag en intressant konsekvens av detta. Staden är i den här bemärkelsen så full av mening att den till slut blir tom. Förflutenheten, min egen historieskrivning, tränger liksom ut samtiden och gör den perifer och obetydlig. Sådan är återvändandets logik antar jag, en annan man finner en annan stad som han inte riktigt förmår uppskatta, som skyms av det förflutna. Det är lite som att komma hem och inte alls på samma gång, och jag känner en väl avvägd blandning av nostalgi, lugn och leda.

Annonser