Bagatell

av Gustaf

När man har burit på något länge, vridit och vänt på det, förhandlat med sig själv, vägt a mot b mot c till förbannelse, kommit fram till olika resultat vid varje försök, och till sist levt så mycket i känslan att den slutligen, för att tala med Tranströmer, fullständigt kommit att hysa en – då blir förlösningen våldsam och lättnaden total. Jag föreställer mig att det måste vara så det känns att vid en rymdresa till sist nå tyngdlösheten efter att ha suttit fastnaglad mot stolsryggen under resan uppåt. En snabb, ögonblicklig befrielse som bringar en ur fattningen med bara detta att det överhuvudtaget kan kännas på ett annat vis. Bördan går från att vara alltings filter till ingenting. G-krafternas järngrepp glöms bort och ersätts av denna nya, viktlösa tillvaro som omedelbart blir hegemon och imperator. Oomtvistad. Självklar. För astronauten som precis känt ingets tyngd är resan nedåt ännu bara en abstraktion utan mening.

Annonser