En spegelvändning

av Gustaf

Snö, minusgrader och dimma. Vore det bara några grader kallare skulle dimmans vattendroppar frysa och klä träd, hus och människor i ett tunt lager frost. När jag går hemifrån kastar jag en snabb blick mellan huskropparna på andra sidan tvärgatan. Där bortom ligger slätten, i dag dock dold bak tjockans töcken. Detta är väderlek för landsbygden, tänker jag, för slätter, skogar och de stora avståndens svepande skönhet. Dimman kräver rymd för att komma till sin rätt. I staden går det vackra förlorat. Allt som blir kvar är saltad snömodd, sliriga hjulspår och tung kylslagenhet, svordomar och mutter.

En historiens paradox, som jag tycker är rätt vacker, är att vi i den moderna staden i en mening antagligen begränsas mer av snön och kylan än vad man ofta gjort tidigare. Förflutenhetens människor blev istället, åtminstone till dels, friare i takt med att temperaturen sjönk. Över det påfrusna landskapet kunde de ta sig med mindre ansträngning än under årets övriga delar. Med kylan krympte avstånden och världen blev nåbar på ett sätt som annars bara gällde längs med floder och över vattendrag. Vi, å andra sidan, är vana vid motståndslösa rörelser, så vi svär över modd och halka, försenad kollektivtrafik och kyla. En spegelvändning – ett kort, fruset fönster av rörlighet som förbytts i ett kort, fruset fönster av begränsningar. Frågan infinner sig; Svor de lika mycket över sin belägenhet under resten av året som vi tenderar att göra över vintern?

Annonser