Vindlingar och solipsism

av Gustaf

Snålblåst och virvlande yrsnö utanför fönstret. Februari är en blek, iskall månad. När ljuset vänder åter tränger det undan högvinterns varma mörker och för några veckor skiftar världen i isgrått. Borde det inte räcka nu? Blir någon längre lycklig av snöfall? Är inte detta den yttersta formen av solipsism? Vädret är för mig, måste göra något gott för mig, annars kan det vara. Nej, kanske ändå inte den allra yttersta formen slår det mig när en vän berättar att hon någonstans läst ett reportage om ensamboende där en av de främsta fördelarna med detta sägs vara att man då slipper ta hänsyn till någon annan. Tyngdpunkten på slipper. Världen är för mig, varje människa en ö utan färjor, och hänsynstagandet ett ovälkommet intrång, ett hot – en motbjudande tanke. Någonstans under det meandrande samtalet berör vi plötsligt det bindande åtagandet, att välja för överskådlig tid utan att svikta. Tanken är vacker, ett ideal, och rubbar cirklarna. Ett livsval i bestämd form, singularis, men är ett sådant verkligen förenligt med livets alla vindlingar och tvära kast? Å andra sidan; hur många av dessa vindlingar ligger egentligen i livet sådant det är, och hur många sätts i rörelse av oss själva, styrda av föreställningar, förväntningar och förgivettagna sanningar förklädda till nödvändigheter och fria val? Håller jag på att bli konservativ? Vad innebär i så fall det, och vem gör det i så fall mig till?

Snön, liksom vintern, har vid det här laget förlorat all sin charm, men antagligen är det inte snön i sig som felar. Istället är det kanske så enkelt att där den i december är något som träder in och avlöser en vacklande, otillräcklig ordning, är den nu snarare själv överflödig, gammal och ur led. En revolutionär som gjort den gamla vanliga resan till reaktionär, en pionjär som klöser sig fast i den omvälvande nyordning hon själv instiftat. Allt fast förflyktigas för att stelna. Uppbrottets glöd svalnar på ett ögonblick när äventyrets ändlighet anas. Vintern som metafor för livsloppet? Skiljelinjen mellan pekoral och absolut sanning är nära nog obefintlig. Jag skriver mot deadline och räknar ord, hela tiden på gränsen. Att kalla det skrivande är nog i och för sig att säga väl mycket. Mest tar det formen av ett enträget avlägsnande av ord. 3500 ska bli 1500. 2000 i papperskorgen och inte ens det. Omedelbar digital utplåning. Åtminstone en annan text klar, med tiotalet ord tillgodo. Hoppfullt. På vägen hem passerar jag ett parti nygallrad sly. Ett tunt lager motorsågspån täcker snön och minner plötsligt om det stora ofattbara, om det kast som varken kan pareras eller döljas med hjälp av frågor och perspektivförskjutningar.

Annonser