Ändlighet

av Gustaf

En sammanblandning av det som är och det som skulle kunna vara. Jag och mina negationer möts för ett ögonblick och nickar artigt åt varandra från var sin sida av skärningspunkten. Det eventuella bryts i en ständig vågrörelse mot det faktiska och jag slår som svängdörrens gångjärn, fladdrar och vrider mig under det växelverkande trycket från alla sidor. Vågens ändlösa undflykt mot kontinentalplattans rotade segrörlighet. Möjligheterna är i en mening oändliga, men vem vill egentligen oändlighet? I ändligheten möter vi oss själva, där blir vi till och där upphör vi slutligen att existera. Vi slipper aldrig undan, den är vår belägenhet, dom och förutsättning. Själva meningen är kanske att rota sig för att upphöra? För mig räcker detta i så fall gott och väl.

Annonser