Om att möta den jag kallar jag

av Gustaf

När jag en period skrev uppsats om dem som väljer att bli soldater och bege sig ut i världen, till konflikter som troligtvis aldrig skulle ha berört dem annars och riskera livet och hälsan av val snarare än av tvång, återkom en förklaring ständigt. Det är en fråga om att utmana sig själv, menade de, om att pröva vem man är i mötet med krafter som med lätthet kan svälja den enskilde hel. Kanske kan det enkelt uttryckas som en strävan efter att ta reda på vem den varelse vi känner som jag egentligen är, bortom de livsbetingelser som vanligtvis definierar och ramar in oss. Sådana skäl är på ett sätt lätta att förstå, men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om de inte ger vardagen sämre ryckte än vad den förtjänar. Är det inte just i det vardagliga som vi mer än någon annanstans snuddar vid oss själva? Inom våra ramar, om natten när vi omgärdas av dagens förskjutna, är det inte där som vi möter oss sådana vi verkligen är? I det mötet är frågan inte om vi blir svalda eller ej, utan snarare hur vi sedan går vidare, som slukade, fyllda av insikter som vi önskar att vi aldrig nått. På detta kan ingen missionsutbildning i världen förbereda oss. Motståndaren slår alltid ur bakhåll, och är alltid ytterst oss själva.

Annonser