Mellan varat och görat

Month: april, 2013

Vårgång

När det mörknar går jag genom öde villakvarter. Världen tycks tömd på levande. Mänskligt liv skymtar bara som konturer bak fördragna gardiner eller som skyltdockor i full belysning vid köksborden. Tittskåp på rad, en exempelsamling – titta, så här kan du leva! I skogsbrynet stänger jag av Spotify-applikationen och möts av livet, en kakafoni av fågelsång, först omöjlig att reda i. Som ett slags primalvår, tänker jag, utan vare sig styrsel eller riktning, som fördröjts så länge att den nu är omöjlig att kontrollera. Gångvägen leder djupare in i skogen, men samtidigt allt längre bort från den. Trafikbruset tränger sig in, inte på ett par sekunder som i brottet mellan två orgelstycken, utan omedelbart. Det är alltid redan här, en konstant som möter andra konstanter och tampas om utrymmet. Bruset och fågelsången, ringleden och träden. Jag drabbas plötsligt av en stark längtan efter tystnad och tomhet, i alla fall av en sådan illusion. Ovanför konkurrerar två synintryck; en blek halvmåne över skogen och det strålkastarbelysta domkyrkotornet över staden. Ett svagt sken och ett skarpt, ett jordiskt och ett som övergår allt förstånd.

Vad vi kanske borde tala mer om

På Svenska Dagbladets kultursida recenserade Kaj Schuler för någon vecka sedan historikern Sönke Neitzels och socialpsykologen Harald Welzers nu till svenska översatta bok Soldater. Boken bygger på i hemlighet gjorda inspelningar av tyska soldater i brittiska respektive amerikanska fångläger under andra världskriget och tycks vara fascinerande läsning. Här ges en inblick i soldaternas osminkade kollektiva begripliggörande av kriget och vad det fått dem att göra, uppleva och känna. (Hur var och en som individ begripliggjorde det, utanför de kollektivt sanktionerade berättelserna och uttrycksformerna kan vi dock säga betydligt mindre om, vilket också får sägas vara materialets stora svaghet. Det kan nämligen inte uteslutas att den främsta drivkraften bakom soldaternas sätt att tala om kriget är att framstå som ett slags oberörd idealsoldat inför sina kamrater.) Tydligen saknas skam, ånger och skuld helt bland utsagorna. Brutaliseringen skedde uppenbarligen  i en handvändning och var därtill, om vi ska tro Nietzel och Welzer, i det närmaste total.

I en intervju, också den i SvD, menar Nietzel att den krigets grammatik som återfinns i materialet gör det möjligt för oss att förhålla oss till det till synes paradoxala i att illdåden, avrättningarna och våldtäkterna i de allra flesta fall inte utfördes av patologiska sadister, utan av vanliga män. I ett eko av Zygmunt Baumans klassiska analys av Förintelsen hävdar han att ett sätt att närma sig frågan är att se det som att soldaterna under kriget fortsatte samma slags strävan efter duglighet och effektivitet som präglat deras civila yrkesliv, även om målen och medlen radikalt förändrats. ”Före kriget snickrade man kanske ihop möbler, nu dödar man fiender, och vill fortfarande lyda, göra ett bra jobb, bli uppmärksammad, stiga i graderna, få en utmärkelse.”

Jag tror att detta är viktigt. Det säger oss något om inte bara dem som i det förflutna svepts med i brutaliseringens strömvirvlar, utan också något om oss själva och vår egen tid. Här finns nämligen spåren av en krigets logik som torde vara den samma även idag. Det förändrar människor, det rymmer sin egen moral och sina egna sanningar, och inte minst i förhållande till det svenska försvarets nya insatsorientering är det viktigt att komma ihåg just detta, kriget kommer obönhörligen att sätta sina spår i dem vi sänder att möta det. I detta ryms också en aspekt av det mänskliga som vi inte gärna påminner oss om, detta att det nästintill otyglade våldet tycks ligga oss så ytterst nära och att så få av oss tycks vara förmögna att stå emot dess lockelser om kontexten vi befinner oss i kräver det av oss. Vad som ofta framställs som något tyskt eller nazistiskt (eller för den delen amerikanskt), är alltså snarare allmänmänskligt och något som därför berör oss alla.

En med detta förbunden poäng som Neitzel och Welzer vill göra är att de stora idéerna och ideologierna när det väl kommer till kritan inte tycks spela särskilt stor roll, åtminstone inte i jämförelse med de föreställningar och krav som genomsyrar krigets vardag. Så talar till exempel soldaterna aldrig om nationalsocialismens folkgemenskap och de verkar också brytt sig föga om rasideologin, på detta tyder i varje fall soldaternas otaliga berättelser om våldtäkter av judiska kvinnor. (Återigen kan det dock finnas fog för en brasklapp om materialets särskilda betingelser, även om det finns tillräckligt med dokumenterade händelser som stryker att det som soldaterna talar om också försiggick i stor skala.) Förutom någon form av inledande rättfärdigande, till exempel i form av berättelser om kriget som en kamp för nationens väl, träder den stora världen alltså tillbaka till förmån för den lilla, för en värld som inte rymmer mycket annat än kriget, soldatkollektivet och våldet. Vad en gemenskap som helt bygger på det gemensamma utövandet av våld gör med dem som ingår i den är inte svårt att föreställa sig, liksom vilket slags moral som kommer att frodas där.

Riktigt intressant blir det här resonemanget dock när det ställs i relation till annat än den nationalsocialistiska ideologin. Vad händer till exempel med idéer om mänskliga rättigheter när de möter krigets inneboende logik? Torde inte också de vara lika bräckliga? Och om så nu är fallet, vad får det för konsekvenser för det svenska deltagandet i väpnade konflikter utomlands? Om nu en totalitär regim som den nazityska inte förmådde säkerställa sina ideologiska grundsatser hos trupperna, vad har då ett demokratiskt samhälle för chanser att gör det samma? Dessa frågor är förstås pessimistiskt lagda, kanske till och med så i överkant. Jag tror inte att alla svenska soldater i utlandstjänst är potentiella folkmördare, det vore vare sig rättvist eller hederligt. Däremot tror jag att det är precis lika orättvist och ohederligt, för att inte säga naivt, att förutsätta att de män och kvinnor som vi sänder till kriget kan möta det utan att påverkas av dess särskilda logik. Även om alla soldater nu inte är potentiella krigsförbrytare så rymmer varje väpnad konflikt en potential till förbrytelser. Det civiliserade kriget är en omöjlighet, på detta visar alla tidigare erfarenheter , alldeles oavsett om det sanktionerats av FN eller ej. (Här är till exempel en sådan studie)

Är det därför inte märkligt att vi i Sverige har pratat så lite om detta, om vilket slags erfarenheter som de soldater vi kallar våra kommer att göra utomlands? Borde vi inte i högre grad tala om vilken slags kontext de kliver ned i, om vad den kommer att tvinga dem att uppleva och göra, och om vad kriget i sin tur kommer att göra med dem? Svaren på dessa frågor är på intet sätt givna, men jag tror ändå att vi åtminstone måste våga ställa dem. Kanske kan Neitzels och Welzers bok vara en utgångspunkt för en sådan problematisering.

Om T.S. Eliot, Publicistklubben och politiska samtal

”Poesi är inte att släppa lös känslor utan en tillflykt undan känslor; den är inte ett uttryck för personligheten utan en tillflykt undan personlighet.”

I Staffan Bergstens bok om Tomas Tranströmer, Ett diktarporträtt, citeras ovanstående meningar ur en essä av T.S. Eliot. Jag kan inte låta bli att tycka att de fångar något väsentligt. Här finns något mycket  sympatiskt, en ansats som Eliot på annat håll kallat det objektiva korrelatet, det vill säga strävan efter att finna det generella eller det allmänmänskliga i jagets känsloliv och med dettas hjälp ta några kliv bortom den egna upplevelsehorisonten. En jakt efter något objektivt således, men inte i meningen något absolut och för evigt sant, utan snarare något yttre, av poeten oberoende, som kan rama in och ge ett starkare uttryck för en subjektiv känsla eller erfarenhet. Jag tror att detta är något eftersträvansvärt inte bara för dem som skriver lyrik utan för oss alla. Kanske aldrig så mycket som när vi framträder som samhällsvarelser, när vi möter de andra, och då särskilt om dessa andra har uppfattningar, värderingar eller åsikter som inte är våra egna. Förmår vi i det läget ta ett kliv bort från vår personlighet och våra känslor, mot de andras personligheter och känsloliv, torde det åtminstone skapa förutsättningar för ett bättre samtal, med fler nyanser och en konstruktivare ton.

Häromdagen ordnade Publicistklubben debatt under rubrik Vem får säga vad till vem och varför, om hur det kommer sig att en oförsonligare ton träder in när svåra och angelägna frågor, som till exempel rasism och strukturellt förtryck, ska diskuteras. Att det i alla fall finns fog för frågeställningen visade debatten med önskvärd tydlighet, särskilt då deltagarna nästan helt utan undantag (närmare bestämt Jasenko Selimovic och, föga förvånande, Lena Andersson) valde den oförsonliga vägen. Utan att närmare gå in på vem som sade vad till vem och varför (den som vill ha detaljer hänvisas till länken ovan, där debatten kan beskådas i sin helhet); Något vidare samtal blev det nu inte.

Detta tror jag främst har att göra med just frånvaron av viljan att sträva bort från det egna perspektivets begränsningar, liksom med en generell ovilja att erkänna att också meningsmotståndarens perspektiv är giltigt åtminstone så till vida att det kan vara ett alternativ till det egna. Något liknande kunde skönjas i den storm av kritik, ofta på rätt grumliga grunder, som mötte Jasenko Selimovic svar på Jonas Hassen Khemiris hyllade text om vardagsrasism i DN för någon vecka sedan. Också där fanns en ärligt talat rätt oroande brist på sans och nyansrikedom, dels vad gäller ton, men också vad gäller kritikens själva utgångspunkt, ett avfärdande av möjligheten att det överhuvudtaget kan existera två skilda, men fördenskull lika giltiga utsagor om något.

Kanske har jag en övertro på hur mycket nyanser som kan rymmas inom ramarna för ett politiskt samtal. Kanske ligger det i sakens natur att det främst blir en fråga om att banka in den egna vägens sanningsanspråk i åhörarna och i sina motståndare. Måhända är debatter och samtal två skilda ting, måhända bör de också vara det. Jag tror dock att denna ovilja att överhuvudtaget erkänna att myntet alltid har minst två sidor leder till att våra möjligheter att gripa kring komplexa samhällsproblem, som rasism, blir sämre. Vi tvingas istället in i en dikotom logik där valet alltid står mellan det ena av två alternativ,  och är du inte med oss är du mot oss. Resultatet blir förenklingar, tillrättalägganden och oförsonlighet. Istället för förståelse, konfrontation. Istället för öppenhet, förskansning. Ett olyckligt äktenskap mellan Radikal och Reaktionär, som Tranströmer beskrivit det, vilket vi, som är deras barn, måste bryta oss ur.

Eliots tanke om poesin som en tillflykt undan personligheten och känslorna, som ett sätt att undvika att förledas djupare ner i vår ohjälpliga subjektivitet, kan på ett sätt kanske också läsas som ett slags enkel bruksanvisning för hur ett sådant utbrytande kan ske. Alltså; Politik är inte att släppa lös känslor, utan en tillflykt undan känslor; den är inte ett uttryck för personligheten, utan en tillflykt undan personlighet. Bortom det egna väntar de andra. Tranströmers avslutning lockar; ”Gå som en spårhund där sanningen trampade!”