Om T.S. Eliot, Publicistklubben och politiska samtal

av Gustaf

”Poesi är inte att släppa lös känslor utan en tillflykt undan känslor; den är inte ett uttryck för personligheten utan en tillflykt undan personlighet.”

I Staffan Bergstens bok om Tomas Tranströmer, Ett diktarporträtt, citeras ovanstående meningar ur en essä av T.S. Eliot. Jag kan inte låta bli att tycka att de fångar något väsentligt. Här finns något mycket  sympatiskt, en ansats som Eliot på annat håll kallat det objektiva korrelatet, det vill säga strävan efter att finna det generella eller det allmänmänskliga i jagets känsloliv och med dettas hjälp ta några kliv bortom den egna upplevelsehorisonten. En jakt efter något objektivt således, men inte i meningen något absolut och för evigt sant, utan snarare något yttre, av poeten oberoende, som kan rama in och ge ett starkare uttryck för en subjektiv känsla eller erfarenhet. Jag tror att detta är något eftersträvansvärt inte bara för dem som skriver lyrik utan för oss alla. Kanske aldrig så mycket som när vi framträder som samhällsvarelser, när vi möter de andra, och då särskilt om dessa andra har uppfattningar, värderingar eller åsikter som inte är våra egna. Förmår vi i det läget ta ett kliv bort från vår personlighet och våra känslor, mot de andras personligheter och känsloliv, torde det åtminstone skapa förutsättningar för ett bättre samtal, med fler nyanser och en konstruktivare ton.

Häromdagen ordnade Publicistklubben debatt under rubrik Vem får säga vad till vem och varför, om hur det kommer sig att en oförsonligare ton träder in när svåra och angelägna frågor, som till exempel rasism och strukturellt förtryck, ska diskuteras. Att det i alla fall finns fog för frågeställningen visade debatten med önskvärd tydlighet, särskilt då deltagarna nästan helt utan undantag (närmare bestämt Jasenko Selimovic och, föga förvånande, Lena Andersson) valde den oförsonliga vägen. Utan att närmare gå in på vem som sade vad till vem och varför (den som vill ha detaljer hänvisas till länken ovan, där debatten kan beskådas i sin helhet); Något vidare samtal blev det nu inte.

Detta tror jag främst har att göra med just frånvaron av viljan att sträva bort från det egna perspektivets begränsningar, liksom med en generell ovilja att erkänna att också meningsmotståndarens perspektiv är giltigt åtminstone så till vida att det kan vara ett alternativ till det egna. Något liknande kunde skönjas i den storm av kritik, ofta på rätt grumliga grunder, som mötte Jasenko Selimovic svar på Jonas Hassen Khemiris hyllade text om vardagsrasism i DN för någon vecka sedan. Också där fanns en ärligt talat rätt oroande brist på sans och nyansrikedom, dels vad gäller ton, men också vad gäller kritikens själva utgångspunkt, ett avfärdande av möjligheten att det överhuvudtaget kan existera två skilda, men fördenskull lika giltiga utsagor om något.

Kanske har jag en övertro på hur mycket nyanser som kan rymmas inom ramarna för ett politiskt samtal. Kanske ligger det i sakens natur att det främst blir en fråga om att banka in den egna vägens sanningsanspråk i åhörarna och i sina motståndare. Måhända är debatter och samtal två skilda ting, måhända bör de också vara det. Jag tror dock att denna ovilja att överhuvudtaget erkänna att myntet alltid har minst två sidor leder till att våra möjligheter att gripa kring komplexa samhällsproblem, som rasism, blir sämre. Vi tvingas istället in i en dikotom logik där valet alltid står mellan det ena av två alternativ,  och är du inte med oss är du mot oss. Resultatet blir förenklingar, tillrättalägganden och oförsonlighet. Istället för förståelse, konfrontation. Istället för öppenhet, förskansning. Ett olyckligt äktenskap mellan Radikal och Reaktionär, som Tranströmer beskrivit det, vilket vi, som är deras barn, måste bryta oss ur.

Eliots tanke om poesin som en tillflykt undan personligheten och känslorna, som ett sätt att undvika att förledas djupare ner i vår ohjälpliga subjektivitet, kan på ett sätt kanske också läsas som ett slags enkel bruksanvisning för hur ett sådant utbrytande kan ske. Alltså; Politik är inte att släppa lös känslor, utan en tillflykt undan känslor; den är inte ett uttryck för personligheten, utan en tillflykt undan personlighet. Bortom det egna väntar de andra. Tranströmers avslutning lockar; ”Gå som en spårhund där sanningen trampade!”

Annonser