Vad vi kanske borde tala mer om

av Gustaf

På Svenska Dagbladets kultursida recenserade Kaj Schuler för någon vecka sedan historikern Sönke Neitzels och socialpsykologen Harald Welzers nu till svenska översatta bok Soldater. Boken bygger på i hemlighet gjorda inspelningar av tyska soldater i brittiska respektive amerikanska fångläger under andra världskriget och tycks vara fascinerande läsning. Här ges en inblick i soldaternas osminkade kollektiva begripliggörande av kriget och vad det fått dem att göra, uppleva och känna. (Hur var och en som individ begripliggjorde det, utanför de kollektivt sanktionerade berättelserna och uttrycksformerna kan vi dock säga betydligt mindre om, vilket också får sägas vara materialets stora svaghet. Det kan nämligen inte uteslutas att den främsta drivkraften bakom soldaternas sätt att tala om kriget är att framstå som ett slags oberörd idealsoldat inför sina kamrater.) Tydligen saknas skam, ånger och skuld helt bland utsagorna. Brutaliseringen skedde uppenbarligen  i en handvändning och var därtill, om vi ska tro Nietzel och Welzer, i det närmaste total.

I en intervju, också den i SvD, menar Nietzel att den krigets grammatik som återfinns i materialet gör det möjligt för oss att förhålla oss till det till synes paradoxala i att illdåden, avrättningarna och våldtäkterna i de allra flesta fall inte utfördes av patologiska sadister, utan av vanliga män. I ett eko av Zygmunt Baumans klassiska analys av Förintelsen hävdar han att ett sätt att närma sig frågan är att se det som att soldaterna under kriget fortsatte samma slags strävan efter duglighet och effektivitet som präglat deras civila yrkesliv, även om målen och medlen radikalt förändrats. ”Före kriget snickrade man kanske ihop möbler, nu dödar man fiender, och vill fortfarande lyda, göra ett bra jobb, bli uppmärksammad, stiga i graderna, få en utmärkelse.”

Jag tror att detta är viktigt. Det säger oss något om inte bara dem som i det förflutna svepts med i brutaliseringens strömvirvlar, utan också något om oss själva och vår egen tid. Här finns nämligen spåren av en krigets logik som torde vara den samma även idag. Det förändrar människor, det rymmer sin egen moral och sina egna sanningar, och inte minst i förhållande till det svenska försvarets nya insatsorientering är det viktigt att komma ihåg just detta, kriget kommer obönhörligen att sätta sina spår i dem vi sänder att möta det. I detta ryms också en aspekt av det mänskliga som vi inte gärna påminner oss om, detta att det nästintill otyglade våldet tycks ligga oss så ytterst nära och att så få av oss tycks vara förmögna att stå emot dess lockelser om kontexten vi befinner oss i kräver det av oss. Vad som ofta framställs som något tyskt eller nazistiskt (eller för den delen amerikanskt), är alltså snarare allmänmänskligt och något som därför berör oss alla.

En med detta förbunden poäng som Neitzel och Welzer vill göra är att de stora idéerna och ideologierna när det väl kommer till kritan inte tycks spela särskilt stor roll, åtminstone inte i jämförelse med de föreställningar och krav som genomsyrar krigets vardag. Så talar till exempel soldaterna aldrig om nationalsocialismens folkgemenskap och de verkar också brytt sig föga om rasideologin, på detta tyder i varje fall soldaternas otaliga berättelser om våldtäkter av judiska kvinnor. (Återigen kan det dock finnas fog för en brasklapp om materialets särskilda betingelser, även om det finns tillräckligt med dokumenterade händelser som stryker att det som soldaterna talar om också försiggick i stor skala.) Förutom någon form av inledande rättfärdigande, till exempel i form av berättelser om kriget som en kamp för nationens väl, träder den stora världen alltså tillbaka till förmån för den lilla, för en värld som inte rymmer mycket annat än kriget, soldatkollektivet och våldet. Vad en gemenskap som helt bygger på det gemensamma utövandet av våld gör med dem som ingår i den är inte svårt att föreställa sig, liksom vilket slags moral som kommer att frodas där.

Riktigt intressant blir det här resonemanget dock när det ställs i relation till annat än den nationalsocialistiska ideologin. Vad händer till exempel med idéer om mänskliga rättigheter när de möter krigets inneboende logik? Torde inte också de vara lika bräckliga? Och om så nu är fallet, vad får det för konsekvenser för det svenska deltagandet i väpnade konflikter utomlands? Om nu en totalitär regim som den nazityska inte förmådde säkerställa sina ideologiska grundsatser hos trupperna, vad har då ett demokratiskt samhälle för chanser att gör det samma? Dessa frågor är förstås pessimistiskt lagda, kanske till och med så i överkant. Jag tror inte att alla svenska soldater i utlandstjänst är potentiella folkmördare, det vore vare sig rättvist eller hederligt. Däremot tror jag att det är precis lika orättvist och ohederligt, för att inte säga naivt, att förutsätta att de män och kvinnor som vi sänder till kriget kan möta det utan att påverkas av dess särskilda logik. Även om alla soldater nu inte är potentiella krigsförbrytare så rymmer varje väpnad konflikt en potential till förbrytelser. Det civiliserade kriget är en omöjlighet, på detta visar alla tidigare erfarenheter , alldeles oavsett om det sanktionerats av FN eller ej. (Här är till exempel en sådan studie)

Är det därför inte märkligt att vi i Sverige har pratat så lite om detta, om vilket slags erfarenheter som de soldater vi kallar våra kommer att göra utomlands? Borde vi inte i högre grad tala om vilken slags kontext de kliver ned i, om vad den kommer att tvinga dem att uppleva och göra, och om vad kriget i sin tur kommer att göra med dem? Svaren på dessa frågor är på intet sätt givna, men jag tror ändå att vi åtminstone måste våga ställa dem. Kanske kan Neitzels och Welzers bok vara en utgångspunkt för en sådan problematisering.

Annonser