Vårgång

av Gustaf

När det mörknar går jag genom öde villakvarter. Världen tycks tömd på levande. Mänskligt liv skymtar bara som konturer bak fördragna gardiner eller som skyltdockor i full belysning vid köksborden. Tittskåp på rad, en exempelsamling – titta, så här kan du leva! I skogsbrynet stänger jag av Spotify-applikationen och möts av livet, en kakafoni av fågelsång, först omöjlig att reda i. Som ett slags primalvår, tänker jag, utan vare sig styrsel eller riktning, som fördröjts så länge att den nu är omöjlig att kontrollera. Gångvägen leder djupare in i skogen, men samtidigt allt längre bort från den. Trafikbruset tränger sig in, inte på ett par sekunder som i brottet mellan två orgelstycken, utan omedelbart. Det är alltid redan här, en konstant som möter andra konstanter och tampas om utrymmet. Bruset och fågelsången, ringleden och träden. Jag drabbas plötsligt av en stark längtan efter tystnad och tomhet, i alla fall av en sådan illusion. Ovanför konkurrerar två synintryck; en blek halvmåne över skogen och det strålkastarbelysta domkyrkotornet över staden. Ett svagt sken och ett skarpt, ett jordiskt och ett som övergår allt förstånd.

Annonser