Mellan varat och görat

Month: maj, 2013

I efterhand

Vaken i mörkret med strukturtapeten och den halvsovande staden. Trafikbrus och klackslag söker sig stötvis in genom det öppna fönstret och virvlar runt bland snarkningar och djupa andetag. En stillhet härskar som bara kan uppstå genom konstrastverkan. Plötsligt vet jag hur allt detta kommer att sluta, vad som kommer att ske och sägas, vilka positioner de två kommer att inta och hur de kommer att brytas mot varandra. Spjärnar för ett ögonblick emot, kanske om bara… Om bara vadå? Detta är inte en fråga att förhandla. Här är besluten redan fattade på andra premisser. Det är antingen eller, ett vara eller inte, utan mellanting. Du är underställd delar av dig själv som du vare sig kan nå eller begripa. Att antyda motsatsen är en oförskämdhet, ett utslag av hybris.

I efterhand är stunder likt denna alltid lätta att identifiera. Ett slags peripetier antar jag, plötsliga vändpunkter då alla omloppsbanor rubbas och kursen tvärt läggs om. Ovetandes kliver vi in i dem som en och ur dem som en annan, förändrade av ett ögonblicks avgörande insikt. En epifani som får tillvaron att svaja till och spricka, som skickar oss springande efter spacklet och täckfärgen. Oftast springer vi förgäves, och kanske är det lika bra. Uppenbarelsen rymmer sällan mer än det vi egentligen redan vet. Ovetande är vi bara skenligen.

Söndag

Lodräta, förväntansfulla pulsslag. Allt är ännu tomrum att fylla. Med ord och intentioner, med i stunden utmejslade viljor och infall. Möjligheterna är just nu oändliga. Otrampade stigar genom väglösa snår i väntan på lantmätarens lykta. Allt hänger på det första kostsamma klivet, ett språng på krita. Djupet mäter sjuttio tusen famnar, tron är vad som bär oss, och aldrig känns existensen så tunn, aldrig knivseggen så påtaglig som i glappet mellan dem.

Motorvägsnatt

Världen hålls samman av några få svajande ljuspunkter, till synes utslängda på måfå i mörkret. Mellan dem är en urdrucken världsrymd. Vi skär en tillfällig korridor genom tomheten och smälter samman i en lång lysmask av rörelse. Jag lutar huvudet mot rutan, tänker att någonstans där ute, i mörkret som tycks exakt uppmätt för att omsluta allt, där tappar någon just nu tron på sitt ursprung och sliter och drar för att komma loss. Kanske är banden bakåt redan vittrade och luggslitna, sköra trådar som brister vid blotta tanken. Kanske har de redan brustit. Allt som behövs är insikten, sedan går han fri. Löst ur bojan, född på nytt ur djupet, en frötall på hygget. Men efteråt, när det fasta förflyktigats – vad blir det av honom då? Ensamhetens myter har sina lockelser, han känner dem väl. Mytologins problem är dock att den är just mytologisk. Den bebor ett rum som inte är vårt och som heller aldrig kan vara det, därtill är dess lagar och inneboende logik oss alltför främmande, dess innersta väsen i grunden omänskligt. Sekunden vi trätt över floden står vi som ljuspunkterna, sammanhangslösa och flackande i ett fåfängt sökande efter något vi aldrig kan komma nära. Det är bara på avstånd som bergen skiftar i blått. På allt detta tänker han där i mörkret, när han planerar nästa drag och söker navigera med ljusen som orienteringspunkter. Är det givet att det är dessa han bör ty sig till? Kan de inte lika gärna vara irrbloss eller lyktgubbar som lockar vandraren allt längre ut i ödemarken? Är kanske ödemark allt som bjuds? Frågan är åt vad han ska ge sig, och vem som kan erbjuda svar.