Motorvägsnatt

av Gustaf

Världen hålls samman av några få svajande ljuspunkter, till synes utslängda på måfå i mörkret. Mellan dem är en urdrucken världsrymd. Vi skär en tillfällig korridor genom tomheten och smälter samman i en lång lysmask av rörelse. Jag lutar huvudet mot rutan, tänker att någonstans där ute, i mörkret som tycks exakt uppmätt för att omsluta allt, där tappar någon just nu tron på sitt ursprung och sliter och drar för att komma loss. Kanske är banden bakåt redan vittrade och luggslitna, sköra trådar som brister vid blotta tanken. Kanske har de redan brustit. Allt som behövs är insikten, sedan går han fri. Löst ur bojan, född på nytt ur djupet, en frötall på hygget. Men efteråt, när det fasta förflyktigats – vad blir det av honom då? Ensamhetens myter har sina lockelser, han känner dem väl. Mytologins problem är dock att den är just mytologisk. Den bebor ett rum som inte är vårt och som heller aldrig kan vara det, därtill är dess lagar och inneboende logik oss alltför främmande, dess innersta väsen i grunden omänskligt. Sekunden vi trätt över floden står vi som ljuspunkterna, sammanhangslösa och flackande i ett fåfängt sökande efter något vi aldrig kan komma nära. Det är bara på avstånd som bergen skiftar i blått. På allt detta tänker han där i mörkret, när han planerar nästa drag och söker navigera med ljusen som orienteringspunkter. Är det givet att det är dessa han bör ty sig till? Kan de inte lika gärna vara irrbloss eller lyktgubbar som lockar vandraren allt längre ut i ödemarken? Är kanske ödemark allt som bjuds? Frågan är åt vad han ska ge sig, och vem som kan erbjuda svar.

Annonser