I efterhand

av Gustaf

Vaken i mörkret med strukturtapeten och den halvsovande staden. Trafikbrus och klackslag söker sig stötvis in genom det öppna fönstret och virvlar runt bland snarkningar och djupa andetag. En stillhet härskar som bara kan uppstå genom konstrastverkan. Plötsligt vet jag hur allt detta kommer att sluta, vad som kommer att ske och sägas, vilka positioner de två kommer att inta och hur de kommer att brytas mot varandra. Spjärnar för ett ögonblick emot, kanske om bara… Om bara vadå? Detta är inte en fråga att förhandla. Här är besluten redan fattade på andra premisser. Det är antingen eller, ett vara eller inte, utan mellanting. Du är underställd delar av dig själv som du vare sig kan nå eller begripa. Att antyda motsatsen är en oförskämdhet, ett utslag av hybris.

I efterhand är stunder likt denna alltid lätta att identifiera. Ett slags peripetier antar jag, plötsliga vändpunkter då alla omloppsbanor rubbas och kursen tvärt läggs om. Ovetandes kliver vi in i dem som en och ur dem som en annan, förändrade av ett ögonblicks avgörande insikt. En epifani som får tillvaron att svaja till och spricka, som skickar oss springande efter spacklet och täckfärgen. Oftast springer vi förgäves, och kanske är det lika bra. Uppenbarelsen rymmer sällan mer än det vi egentligen redan vet. Ovetande är vi bara skenligen.

Annonser