Mellan varat och görat

Month: juli, 2013

Måndag

Minnet är ett märkligt hemman.
Där kittar du fönster
efter konstens alla regler
och klär taket med tjärpapp.

Samtidigt ligger du för döden
med ben som störar.
Och vi som besöker dig förundras,
stumma bakom plexiglaset.

Jag och mig

Herta Müller har uttryckt det väl – idag hade jag helst inte velat träffa mig själv. En gränslös leda inför det egna och dess uttryck, vanor och mönster. Jag speglar sig i mig, och grimaserar i avsmak. Går ut i den kylslagna julinatten och står under den lysande himlen i avklippta jeans, vit manchesterjacka och färgfläckiga gymnastikskor. Röker ännu en undantagscigarett medan doften av nyslaget hö stampar genom villakvarteret. Mer än något annat känns det ovant, detta att leva med andan i halsen och fingret på avtryckaren. Jag tänker som hastigast på Gunnar Ekelöfs laddade revolver, den han enligt egen utsago bar i fickan under några år på 1930-talet sedan Kreugerkraschen i en handvändning förvandlat honom från välbeställd dandy till barskrapad bohem. Det är en slående metafor och jag tror inte att den nödvändigtvis syftar på det uppenbara. Den kan också läsas som ett försök att fånga känslan av hur världen sådan du känner den plötsligt kränger till och sedan aldrig mer tycks sig lik. Alla planer och förberedelser görs i en handvändning betydelselösa, alla invanda försök att parera meningslösa. Detta märkliga, nya som nu dominerar dig accepterar bara underkastelse och anpassning. En oförutsedd börskrasch är en sak. Det blir desto märkligare när nyheten i själva verket är mycket, mycket gammal och välkänd, också av dig själv.

Hajdagar

Ständig rörelse utan mål. Studsar mellan de fasta punkterna och söker mjuka nedslag, ett lövverk som kan hejda fallet eller åtminstone bromsa det en smula. Årstidens puls slår just under huden. Nere vid järnvägen närmar sig ett godståg och för en stund tycks det stegrande bruset komma inifrån, en våg som hotar att svepa med sig allt. Så sker dock naturligtvis inte. Tåget passerar, vågen sjunker undan. Tids nog återstår bara mellanrummens och dalgångarnas tystnad. Några dagar senare är det som om den pulserande, flåsande känslan aldrig har existerat. Eller nej, det stämmer inte. Den ligger visserligen inte längre nogsamt vikt runt allt som ett stort sjok tyg, men den är fortfarande där, vilande just under huden. Att den aldrig skulle ha existerat är vad du intalar dig själv när du går på promenad längs grusvägarna och genom skogen, och sedan ännu intensivare när du ligger på rygg i grönskan, insvept i solskenet med förhoppningarna under huvudet.  På vägen hem snubblar du plötsligt över  något – en rot, knotig och förvriden, som tycks ha skjutit ut i just det ögonblick då du passerade. Fällan är listigt gillrad, omöjlig att upptäcka innan det är för sent och lika omöjlig att påvisa i efterhand. Ett krokben från insidan, och du faller, kanske mer av gammal vana än av överrumpling. För själva fallet spelar detta ingen roll. Resan nedåt sker i samma tempo, genom samma rymd och med samma brus i öronen.

Längs vägen

En resa mellan två punkter. Utanför flyter landskapet förbi och med det andras liv och drömmar i prydliga portionsförpackningar. Man får för sig att de är lyckliga där innanför. Att de rent av måste vara det. Vi förbipasserande är det som stör, som tränger sig på genom treglasfönster och timmer. Det som för en stund påminner dem där inne om att världen här ute verkligen är och att den är lika verklig som den lilla värld de just nu lever. Skillnaden i storlek är av betydelse. Hammarslaget kommer tids nog att falla, städet kommer att möta halvvägs, och allt dem emellan kommer att böjas efter smedens vilja och fullbordas med ett fräsande. Än sänker sig dock skymningen över högsommarens gränsland. Fortfarande sträcker sig den lilla världens ljus ut i den stora. Så var det, så är det och så kommer det för överskådlig tid att förbli. Inte alltid för oss, men för några. Välj själv om detta är tröst eller hån.