Hajdagar

av Gustaf

Ständig rörelse utan mål. Studsar mellan de fasta punkterna och söker mjuka nedslag, ett lövverk som kan hejda fallet eller åtminstone bromsa det en smula. Årstidens puls slår just under huden. Nere vid järnvägen närmar sig ett godståg och för en stund tycks det stegrande bruset komma inifrån, en våg som hotar att svepa med sig allt. Så sker dock naturligtvis inte. Tåget passerar, vågen sjunker undan. Tids nog återstår bara mellanrummens och dalgångarnas tystnad. Några dagar senare är det som om den pulserande, flåsande känslan aldrig har existerat. Eller nej, det stämmer inte. Den ligger visserligen inte längre nogsamt vikt runt allt som ett stort sjok tyg, men den är fortfarande där, vilande just under huden. Att den aldrig skulle ha existerat är vad du intalar dig själv när du går på promenad längs grusvägarna och genom skogen, och sedan ännu intensivare när du ligger på rygg i grönskan, insvept i solskenet med förhoppningarna under huvudet.  På vägen hem snubblar du plötsligt över  något – en rot, knotig och förvriden, som tycks ha skjutit ut i just det ögonblick då du passerade. Fällan är listigt gillrad, omöjlig att upptäcka innan det är för sent och lika omöjlig att påvisa i efterhand. Ett krokben från insidan, och du faller, kanske mer av gammal vana än av överrumpling. För själva fallet spelar detta ingen roll. Resan nedåt sker i samma tempo, genom samma rymd och med samma brus i öronen.

Annonser