Jag och mig

av Gustaf

Herta Müller har uttryckt det väl – idag hade jag helst inte velat träffa mig själv. En gränslös leda inför det egna och dess uttryck, vanor och mönster. Jag speglar sig i mig, och grimaserar i avsmak. Går ut i den kylslagna julinatten och står under den lysande himlen i avklippta jeans, vit manchesterjacka och färgfläckiga gymnastikskor. Röker ännu en undantagscigarett medan doften av nyslaget hö stampar genom villakvarteret. Mer än något annat känns det ovant, detta att leva med andan i halsen och fingret på avtryckaren. Jag tänker som hastigast på Gunnar Ekelöfs laddade revolver, den han enligt egen utsago bar i fickan under några år på 1930-talet sedan Kreugerkraschen i en handvändning förvandlat honom från välbeställd dandy till barskrapad bohem. Det är en slående metafor och jag tror inte att den nödvändigtvis syftar på det uppenbara. Den kan också läsas som ett försök att fånga känslan av hur världen sådan du känner den plötsligt kränger till och sedan aldrig mer tycks sig lik. Alla planer och förberedelser görs i en handvändning betydelselösa, alla invanda försök att parera meningslösa. Detta märkliga, nya som nu dominerar dig accepterar bara underkastelse och anpassning. En oförutsedd börskrasch är en sak. Det blir desto märkligare när nyheten i själva verket är mycket, mycket gammal och välkänd, också av dig själv.

Annonser