Mellan varat och görat

Month: augusti, 2013

Espmark om döden

Bortom nergången finns nog varken natt eller sorg. Bara en oändligt tolerant glömska, ett lätt och generöst ingenting.

Kjell Espmark, Minnena ljuger (2010)

Det säger antagligen något om mig själv och mina egna utgångspunkter och förhållningssätt, men jag har svårt att inte se detta som gränslöst hoppfullt. Total meningsfullhet i det ena ögonblicket, total frånvaro av mening i det andra. En knäpp på strömbrytaren och så inget mer.

Annonser

Om ett foto

En yngre man på ett äldre foto. Han är inte ensam, de är två, tre med solgasset. Ett utsnitt ur tiden, av lycka, javisst, men också av sorg. Allt kommer an på perspektiv och kontext, på vem som betraktar och när. Att avläsa vilken stämning de båda porträtterats i är inte svårt, men sedan börjar analysen att skava och blir ytterst till ett vägande av två satser. Antingen; Då, när det var bra. Eller; Då, innan något sögs ur dem. De tror, bär på övertygelser och förhoppningar, och kanske är de naiva. Kanske är naiviteten det enda som håller bilden samman. En enda porös rand kitt som värn mot tidens väta. I detta bevarade ögonblick är vågen tillfälligt i balans. Alla de efterföljande, förevigade eller ej, förhåller sig negativt till detta och ur fotot strömmar så en allt längre radda negationer, kontraster och olikheter. Många halvtomma bokhyllor senare, i rum utan travar, ska de kanske komma att ångra sig, eller åtminstone granska linjen som löper ur fotot kritiskt. Eller nöjer de sig istället med att minnas ögonblicket, tiden och varandra med värme, som något som kom, passerade och nu är över, utan att fördenskull låta minnet färgas av bitterhet? Vem vet. Fotografiet säger oss inget om detta. Det är alltför upptaget med sommardagen och solgasset och de bådas tillfälliga lycka.  Är de medvetna om varåt det barkar? Ja, och nej. Å ena sidan talar symmetrin emot dem och hänger över alltihop i en ständigt närvarande frånvaro.  Å den andra är väl strängt taget det enda vi kan göra att stirra det uppenbara nederlaget i ansiktet med ett leende.

Mer Auster

Och han undrade över detta spratt som hans tankar fortsatte att spela honom, detta ständiga omvandlande av en sak till en annan, som om det bakom varje verkligt ting fanns ett skuggting lika levande i hans medvetande som det föremål han verkligen såg. Och därför hände det, därför hände det ofta att hans liv inte längre tycktes befinna sig i nuet.

Paul Auster, Att uppfinna ensamheten (1980)

Caspar David Friedrich i Linköping

image

Gästfrihet

Välkommen hem, sa någon, och gästen såg sig förvånad omkring – var detta ett hem? I så fall inte hans. Hur är det, frågade någon annan, och gästen letade febrilt efter ett svar,  ett som sade lagom, nog men inte mer. Lättnaden var omedelbar när det gick upp för honom att inget svar heller önskades. Han själv önskade sig däremot i det ögonblicket långt, långt bort. Bortom okända vidder och bråddjup, till en plats han inte visste något om men ändå kände bättre än denna, allt medan mat ställdes på bordet och plötsligt obekanta ansikten slog sig ned för att äta. När dörren stängts bakom honom och han slagit klackarna i asfalten vägde världen både tyngre och lättare än vanligt. Var det så här frihet kändes? Skavsår på axlarna och bomull under skorna? Alltings samklang med allt, eller åtminstone en lätt beröring vid allt. En förbipasserande som i trängseln oavsiktligt råkar snudda vid en annan, bråkdelar som från var sin sida skiljelinjen sträcker sig mot varandra. Vinden slöt sig runt honom, minnena stod som en strut. Han såg in i tunnelns gap och väntade lugnt på tåget. Om valet givits honom hade han kunnat leva här.

Szymborskas tröst

Hellre det löjliga i att skriva dikter
än det löjliga i att inte skriva några

Wislawa Szymborska, ur Möjligheter, på svenska i Aldrig två gånger (1980)

Pascal via Auster

Alla människans olyckor härrör ur ett enda faktum: att hon är oförmögen att sitta stilla på sitt rum.

Pascal, citerad i Paul Austers Att uppfinna ensamheten (1982)

Man skulle kunna tillägga att det samma också gäller för (nästan) all hennes lycka och att det är spänningen mellan dessa två motsatser – å ena sidan vetskapen om att olycka i en form alltid väntar runt hörnet, å den andra att vi ändå, denna vetskap till trots, så sällan förmår avstå från att runda det – som ger den mänskliga existensen all dess tyngd och tragik, men också hela dess hoppfullhet. Vi har med andra ord goda skäl att både prisa och förbanna den lätthet med vilken vi förhåller oss till trösklar, gränser och skiljelinjer, liksom den oberörda tanklöshet med vilken vi så ofta korsar dem. För egen del är jag dock mer benägen att prisa än förbanna, oförmögen som jag är (vilket antagligen också säger en hel del om den perspektivförskjutning som döljs under den ocean av tid som skiljer mig från Pascal). Man måste, kort sagt, fortfarande tänka sig Sisyfos lycklig.