Pascal via Auster

av Gustaf

Alla människans olyckor härrör ur ett enda faktum: att hon är oförmögen att sitta stilla på sitt rum.

Pascal, citerad i Paul Austers Att uppfinna ensamheten (1982)

Man skulle kunna tillägga att det samma också gäller för (nästan) all hennes lycka och att det är spänningen mellan dessa två motsatser – å ena sidan vetskapen om att olycka i en form alltid väntar runt hörnet, å den andra att vi ändå, denna vetskap till trots, så sällan förmår avstå från att runda det – som ger den mänskliga existensen all dess tyngd och tragik, men också hela dess hoppfullhet. Vi har med andra ord goda skäl att både prisa och förbanna den lätthet med vilken vi förhåller oss till trösklar, gränser och skiljelinjer, liksom den oberörda tanklöshet med vilken vi så ofta korsar dem. För egen del är jag dock mer benägen att prisa än förbanna, oförmögen som jag är (vilket antagligen också säger en hel del om den perspektivförskjutning som döljs under den ocean av tid som skiljer mig från Pascal). Man måste, kort sagt, fortfarande tänka sig Sisyfos lycklig.

Annonser