Om ett foto

av Gustaf

En yngre man på ett äldre foto. Han är inte ensam, de är två, tre med solgasset. Ett utsnitt ur tiden, av lycka, javisst, men också av sorg. Allt kommer an på perspektiv och kontext, på vem som betraktar och när. Att avläsa vilken stämning de båda porträtterats i är inte svårt, men sedan börjar analysen att skava och blir ytterst till ett vägande av två satser. Antingen; Då, när det var bra. Eller; Då, innan något sögs ur dem. De tror, bär på övertygelser och förhoppningar, och kanske är de naiva. Kanske är naiviteten det enda som håller bilden samman. En enda porös rand kitt som värn mot tidens väta. I detta bevarade ögonblick är vågen tillfälligt i balans. Alla de efterföljande, förevigade eller ej, förhåller sig negativt till detta och ur fotot strömmar så en allt längre radda negationer, kontraster och olikheter. Många halvtomma bokhyllor senare, i rum utan travar, ska de kanske komma att ångra sig, eller åtminstone granska linjen som löper ur fotot kritiskt. Eller nöjer de sig istället med att minnas ögonblicket, tiden och varandra med värme, som något som kom, passerade och nu är över, utan att fördenskull låta minnet färgas av bitterhet? Vem vet. Fotografiet säger oss inget om detta. Det är alltför upptaget med sommardagen och solgasset och de bådas tillfälliga lycka.  Är de medvetna om varåt det barkar? Ja, och nej. Å ena sidan talar symmetrin emot dem och hänger över alltihop i en ständigt närvarande frånvaro.  Å den andra är väl strängt taget det enda vi kan göra att stirra det uppenbara nederlaget i ansiktet med ett leende.

Annonser