Mellan varat och görat

Month: september, 2013

Sågardröm

Att gå med motorsåg i stormens spår och reda bland vindfällena, ordna dem i prydliga plogformationer och snabbt få dem undan vätan i väntan på timmerlassen. Höra sågens förväntansfulla tomgångsrassel, känna svetten porla längs med ryggen under fiberpälsen. Ljummet termoskaffe och smörgåsar med falukorv. Händerna luktar svett och läder när de tas ur arbetshandskarna. När sågen tystats och tvåtaktsröken slunkit undan doftar det snö och kyla. Skogen reser sig ljudligt. Ingenstans dånar det som där kedjan i styv kuling just pressades genom de stormtagna stammarna. De döda är i de levandes våld, de levande i de dödas, och om du har tur hinner du ytterligare tiotalet träd innan skymningen faller.

Lördag

En av höstens första klara köldnätter. Det är samma stjärnor, samma månsken och samma trädsiluetter. Samma doft av jord och barr. Samma skog i skarven mellan augustikvällens fukt och novembernattens snövarsel. Alltid denna avskrift utan grundtext, alltid upprepningen. Alltings futtighet jämte detta.

Måndag

Känslan när man för först gången på månader flyttar datorn från soffbord till skrivbord. Den känslan.

In a louder clamour

The men who really care for their art, who wish above all things to do the best that is in them, do not take the way of the world and the regular salaries of the newspaper offices. They stay outside, reading, writing, painting for themselves, and snatching such golden crumbs as fall within their reach from the tables of publishers, editors, and picture-buyers. They make a living, as it were, by accident. It is a hard life and a risky one; it is deliciously exciting at first, to leap from crag to crag, wherever a slight handhold will preserve you from the abyss, but the time soon comes when you are tired, and wonder, with dulled heart and clouded brain, is it worth while or no? Those who are strong enough to continue are given their own souls to carry in their hands, and those who admit defeat, surrender them, and, knowing in their hearts that they have sold themselves, hide their sorrow in a louder clamour after an easier quest.

Orden är Arthur Ransomes och jag fann dem på eminenta Stasimon, som i sin tur fann dem hos Andrew Rickard. Året är 1912 och världen är uppenbarligen en annan, och den samma. Man kan lätt få för sig att allt var så förtvivlat annorlunda där borta i förflutenheten, och visst, det stämmer väl också till stor del. Somt tycks dock trots allt förbli oförändrat, inte minst detta hur vi bryter och bänder och försöker få livet och verket att något så när peka i samma riktning. Jag känner i alla fall igen mig mycket i den oro som Ransome vädrar i den sista meningen. Tänk om jag sålt mig? Tänk om jag helt enkelt bara försöker dölja alla spår av försäljningen i så mycket oväsen jag förmår prestera? Värst av allt; tänk om allt jag någonsin företagit mig aldrig har varit annat än oväsen och rökridåer, ämnat att maskera mina oförmågor, svagheter och ömma punkter? Om jag skulle hamna mitt emot Ransome på någon pub är det nog något sådant jag skulle fråga honom – hur vet jag om det är värt det eller ej, hur ska jag liksom räkna på det, och var hämtar jag egentligen ut den där själen? Varpå han antagligen skulle skärskåda mig genom röken och muttra något om att han väl för Guds skull inte är någon navigatör, kursen får du själv ta ansvar för, young man, du vet när du är framme, eller vilse, eller hur det nu blir. Detta skulle han givetvis ha helt rätt i, men ändå, oroar gör det likaledes.

Kvart i fem

Kvart i fem-ekot låter annorlunda i lantkök. Det är något med rymden antar jag, med hur ljudvågorna och all världens olycka studsar mot skåpluckorna och de öppna ytorna. Jag vill säga lyckan, men det är så klart alls inte givet. Kontexten garanterar inga känslor. Människor har varit olyckliga, till och med förtvivlade i just sådana rum, att påstå annat är både förmätet och glömskt. Något vill jag i alla fall ge den allmogeblå bröstpanelen – du blir kanske inte alltid mätt, men du är åtminstone inte längre hungrig.

Läsbarhetens gräns

Nej, egentligen är vi bara enastående, för att vi använder ordet gud. För att vi måste föreställa oss att vi själva efter avslutad läsning av oss själva och allt det andra tillsammans, slutligen kommer att nå fram till läsbarhetens gräns. Och kanske är det denna gränsstation, som vi föregriper, som gör oss så enastående. Det är ute vid denna gränsstation, som egentligen ligger långt inne i tankarna, som vi samtidigt för det samtal mellan läslighet och oläslighet, som vi på försök kallar gud.

Inger Christensen, Hemlighetstillståndet (2011)

Detta alltså på tal om lapptäcken, de eventuella problemen med hemmasnickrade gudsbegrepp och vad som bör och inte bör vara öppet för tolkning.

Om återskapande och historiebruk (gammalt)

(I brist på annan sysselsättning (nåja…) spenderade jag en försvarlig del av gårdagen med att tråla mig igenom ett gammalt usb-minne. Det här är en av texterna jag fann, vilket förklarar att ämnet inte precis är brännande aktuellt…)

I Kulturradions för någon vecka sedan avslutade programserie Det eviga kriget, om vår samtids fascination för andra världskriget, gjordes många intressanta poänger. Det kanske mest intressanta skedde dock i seriens allra första avsnitt när programledaren Sara Lundin mötte två män runt de trettio som ägnar sig åt det som på engelska kallas living history eller reenactment. De rekonstruerar alltså en del av det förflutna, mer precist i form av ett frontavsnitt på östfronten under andra världskriget, och de gör det med minutiös blick för detaljer. Allt ska vara autentiskt. Hjälmar, gradbeteckningar, vapen, uniformer, ja, till och med sömmarna som håller uniformerna samman granskas och bedöms mot den historiska förlagan. Väl iklädda all denna äkthet beger de sig sedan ut i terrängen för att iscensätta striderna mellan sovjetiska och tyska trupper 1942.

Det intressanta är nu inte just detta, att de ägnar tid och pengar åt att om och om igen återskapa något förgånget (även om det givetvis är intressant i sig). Nej, det verkligt intressanta är hur de talar om det och vilka grundläggande antaganden som kan skönjas i sådant tal. Å ena sidan lägger de stor vikt vid det historiskt korrekta. Dels som sagt vad gäller tingen och det materiella, men också i den meningen att de vill uppleva det förflutna så som det var, i köttet. Tanken tycks med andra ord vara att man om man spenderar lite tid i ett igenfruset skyttevärn iklädd tunn sommaruniform och stålhjälm vinter 2012, så kommer man också, genom den fysiska upplevelsen, att bättre förstå hur det var att sitta där vintern 1942.

Här finns dock också något som, å den andra sidan, tycks krocka med anspråken på autenticitet. Främst handlar det om hur de behandlar detta att kriget inte bara rörde sig om att vänta på och möta fienden i vinterkylan klädd i undermåliga kläder, utan också i lika hög grad om att skövla, bränna, mörda och våldta sig i genom sin motståndares territorium. För återskaparna ligger tyngdpunkten på annat. För dem handlar det, som de uttrycker det, om den ensamme frontsoldatens upplevelser, och det krig som återskapas blir därför ett krig som sopats rent från allt det som skulle kunna störa eller problematisera en sådan upplevelse. Kort sagt, ett städat krig. Så mycket återskapande blir det nu alltså inte frågan om, snarare ett skapande av något nytt och rent. Ett slags parallellvärld som lånar många av sina former och uttryck från östfronten 1942, men som ändå är fundamentalt annorlunda.

Till dels är detta givetvis av nöden. Att förvänta sig att de ska iscensätta utrensningar och mord är antagligen att kräva för mycket, och det skulle väl därtill i ärlighetens namn inte heller finnas någon riktig poäng med det. Nej, vad jag far efter är huruvida det ligger något i den djupa misstro mot texten som förmedlare av förståelse som jag tycker mig ana i sådana här betoningar av den fysiska upplevelsens egenvärde. Ta detta med kölden. Räcker det inte att kliva ut på trappan en köldslagen vinterdag i t-tröja och jeans, kanske ta ett varv runt huset, för att förstå hur kylan verkar på någon i tunna kläder? Om man sedan läser om sönderfrusna hornhinnor och stålhjälmar som frös fast på sina bärares huvuden förstår man väl ändå något av hur en sådan, många gånger starkare kyla måste ha känts? Kort sagt; är det alltid givet att det fysiskt kännbara är överlägset texten?

Invändningen kan tyckas banal, men jag tror att den är viktig. Vid en viss punkt, i takt med att allt färre ögonvittnen finns kvar i livet, blir frågan om hur vi minns det förflutna och vad vi drar för slutsatser av de erfarenheter som gjordes av dem som föregick oss allt viktigare. Historiebruk är aldrig okomplicerat, särskilt inte det som bedrivs i populärkulturen, där underhållning och lättsamhet som regel, åtminstone i de yttringar som får störst genomslag, måste vila sida vid sida med förflutenhetens komplexitet och tyngd. Inte sällan drar det underhållande det längsta strået. När så sker förändras något hos det förflutna, inte så som det var, men så som vi minns och förhåller oss till det. Något går förlorat och ersätts av annat.

Det är givetvis inget fel i sig med att ägna sig åt återskapande, men man bör nog samtidigt vara medveten om vad det är man skapar, om vad man så att säga når och vad som förblir oåtkomligt. För att nå detta oåtkomliga tror jag att texten (dels i form av ögonvittnesskildringarnas intimitet men också i de breda, djupa synteserna) tillsammans med den mänskliga inlevelseförmågan förblir oöverträffade. Visst kan det finnas goda skäl för att ägna sig åt att iscensätta det förflutna, men förflutenheten blir alltid i detta som bäst en fond eller en scenografi, som sämst romantiserad och ytlig, och aldrig levandegjord. För att så ska ske (så långt det nu överhuvudtaget kan ske) krävs inte fysiska upplevelser, utan själsliga.

Femtiosex minus tre

En man och en pojke sitter bredvid varandra i en roströd traktorskopa, de har solljuset i ansiktet och kisar mot kameran. Solen står lågt och träden är kala, omkring dem är våren ännu helt ung. Det tycks dock vara värme i luften, åtminstone så pass att de kan sitta där bekvämt utan ytterkläder. En man och en pojke på ett fotografi, iklädda likadana blåa arbetsoveraller och vita och gröna kepsar från Lantmännen, med gymnastikskor på fötterna och leenden på läpparna. De är utan tvekan far och son, det ser man inte bara på deras ansikten (hakorna är nästintill identiska, bara skalan skiljer) utan också på deras avslappnade närhet. De har suttit på det här viset förr och de kommer att sitta på liknande sätt många gånger än.  Det är den mest naturliga saken i världen.

Pojken på fotografiet är jag, mannen är min far, och när jag hittade det bland några andra i en skrivbordslåda för en tid sedan for två tankar i sekvens snabbt genom huvudet. För det första; om jag uppnår någon så när medellivslängd kommer jag att ha levt tre gånger så lång tid utan honom som med honom. Fan. Under den tiden kommer han, för det andra, förr eller senare att bli till en karaktär, i det närmaste en myt, någon jag berättar anekdoter om och visar kort på, kanske i ett försök att göra honom levande för mina egna barn. (Har inte det här förloppet förresten redan startat? Är det inte just det här jag gör när jag berättar om honom för dem som aldrig träffade honom?) Detta kommer dock inte att spela någon roll. För dem kommer han alltid ohjälpligen att vara en främling, för deras barn en skugga, och för generationen därefter som bäst vaga föreställningar om ett namn, en titel eller en tid, blott en kontur nu nästan helt tömd på innehåll. Därpå följer namnlösheten. Dubbelfan.

Detta är dock helt i sin ordning. Ytterst är denna vår gradvisa förvandling från någon särskild till ingen alls och vem som helst på samma gång den kanske allra främsta gemensamma nämnaren för det mänskliga. Det är den mest naturliga saken i världen – plötsligt finns vi, sedan aldrig mer. Här finns något djupt sympatiskt, men samtidigt också något lika djupt skrämmande. Sympatiskt är det så till vida att det sätter våra liv i ett nästintill kosmiskt perspektiv och visar på att vi som individer och kollektiv slutligen är fundamentalt obetydliga, vad  vi än må tycka om saken. Det är förstås också just detta som skrämmer, som gör att insikten att även en människa som betytt så mycket för mig obönhörligen kommer att tillintetgöras ned till minsta minne träffar med en sådan kraft i maggropen. Den känslan är jag knappast ensam om.

I en artikel om begravningsplatser och föreställningar om döden och de döda under 1800-talet, citerar historikern Thomas W. Laqueur den brittiske författaren och romantikern William Hazlitt om rädslan för döden som i sista hand en rädsla för just obetydligheten;

People walk along the streets the day of our deaths just as they did before, and the crowd is not diminished. While we were living, the world seemed in manner to exist only for us… But our hearts cease to beat, and it goes on as usual, and thinks no more of us than it did in our lifetime.

Märk väl, poängterar Laqueur, detta är inte en rädsla för att vi slutar att betyda något när vi dör utan snarare för insikten att vi kanske aldrig har gjort det. Den instinktiva känslan av svindel inför det bottenlösa gap som tidens lopp utgör är med andra ord på intet sett ny. Men där romantikens borgerskap reste marmor och granit för att materialisera minnet (och alltså också gjorde det till något som var avsett att visa på kollektivets dygder, kvalitéer och tyngd) vänder vi idag oss snarare till det privata, till familjefotografiets ögonblicksbild av det personliga. Detta är så klart en förenkling, för visst närde även de privata minnen av de döda, men jag tror ändå att tendensen finns där på den högre, samhälleliga nivån. Den moderna döden är i en mening en privatiserad död, som kanske till och med, vilket kulturhistorikern Phillipe Ariés något tillspetsat har hävdat, förnekats och förskjutits från det offentliga rummet.

Vårt förhållande till de döda måste rimligtvis bli mer personligt om vi på grund av en sådan förskjutning har kommit att nästan enbart formulera det för oss själva. När minnesbilderna inte behöver passera genom ett socialt sammanhang för att vinna legitimitet blir det kanske lättare att göra dem till just våra egna, och det samma måste i så fall också gälla minnespraktikerna som sådana. I större utsträckning står det oss fritt att ritualisera och rama in döden på det sätt som känns lämpligast. Om minnesbruket tidigare ofta tagit sig materiella former, blir det nu mer abstrakt, och det är måhända där som en del av förklaringen ligger till det till synes paradoxala förhållandet att de materiella minnesplatser vi skapar tycks bli mer likformade ju mer döden har privatiserats och gjorts personlig. Behovet av att minnas i beständiga material tycks i vart fall inte vara lika starkt för oss som det var för Hazlitts samtida. De döda görs levande i vårt inre, snarare än i offentligheten.

Låt gå för att så är fallet, att vi idag på det här viset bär våra döda både närmare och längre bort på samma gång. Vi reser inga storvulna gravvårdar för att försäkra oss om att minnet av dem lever kvar, minnandet kommer istället an på oss själva, som individer. På gott och på ont är det på den enskilde som obetydlighetsbördan läggs. En intressant notering som någon, jag minns inte vem, har gjort gällande Hazlitts samtid under romantiken är att det var en tid då man fruktade den egna döden, men samtidigt gärna försjönk i bitterljuv melankoli inför andras. Kanske kan man förstås detta som ett sätt att stävja rädslan för den egna obetydligheten genom att hålla de redan döda ur dess klor, och det skulle i så fall ytterst vara en form av motståndspraktik mot själva livsloppet. Något liknande, med en snarlik logik, kan vi måhända se i det kollektiva minnande vi idag trots allt ägnar oss åt i form av monument och officiella minnesdagar.

När vi som kollektiv brottas med frågor om förgänglighet och död, och inser att våra möjligheter att hålla fast vid det förflutna är så synnerligen begränsade, griper vi efter det som kan skänka styrsel åt minnet, som kan ge det riktning och tyngd. Om det förflutna kan sättas i omedelbar kontakt med det nuvarande betyder det också något – det som skedde må ha skett av slump men det är av en omedelbar och otvetydig vikt för oss som kom att leva i dess efterföljd, vilket betyder att också vi kommer att vara av vikt för dem som följer på oss. Detta kan vi i varje fall intala oss. Monument, minnesplatser och minnesdagar lugnar. Om vi inte glömmer, kommer inte heller vi att bli glömda. Om vi fortsätter att minnas, kommer man att minnas även oss.

Jag tror att den här logiken återfinnas även i det privata minnandet, men då i förstärkt och uppskruvad form. När vi minns som individer i en kontext där döden är privat och enskild bär vi bördan på egen hand. Om de döda ska leva vidare krävs det av oss att vi minns dem, så som de var när de levde, och förmår infoga just en form av riktning eller styrsel åt vårt minnande. Precis som för de kollektiva minnesakterna förutsätter de privata således att vi konstruerar ett slags stora berättelser som kan förklara och lägga till rätta. Rädslan för döden som det som en gång för alla tvingar oss att försvinna in i obetydligheten är så i någon mån kanske den samma som hos Hazlitt, men dess fokus ligger här snarare på misstanken om att det är vi själva som genom glömska eller bristfälligt tolkningsarbete tömmer de hädangångna på deras egentliga betydelse. Med blicken på ett fruset ögonblick i ett fotoalbum smyger sig ett pockande tvivel lätt på; vilka minns vi egentligen när vi minns dem vi minns att vi minns?

Kjell Espmark, författare och litteraturvetare, har fångat det här problemet i ett resonemang som ytterst slår fast att minnena ljuger. De är porösa och ombytliga, notoriska kappvändare som tjänar sig själva och nuet på dåtidens bekostnad. Efter en tid, menar han, är det inte heller möjligt att avgöra om det vi minns överhuvudtaget har någon koppling till det vi varit med om eller dem vi träffat, eller om de istället är minnen av själva minnandet som sådant, sammanfogade med varandra i en oändlig incestuös minneskedja. Ett cirkelargument som föder sig självt – jag minns att jag minns för att jag minns att jag minns.

Detta är kanske slutligen det mest påtagliga i den rädsla som förgängligheten skapar. Tiden är inte linjär. Det finns egentligen inget då, lika lite som något sedan. Allt är nu, en samtid som likt ljuskäglan från en ficklampa i ett mörkt rum på alla sidor omgärdas av ett hotande ingenting. När ljuset flyttas upphör det som bara för ett ögonblick sedan belystes för alltid att existera. Allt vi har till motmedel mot detta utplånande är vad vi kan pussla samman av bevarade minnen, andras eller våra egna. Om dessa i grunden opålitliga minnen kan ta materiell form, ett foto, ett monument eller ett ting, gör det kanske tomheten mindre påtaglig. De kan försäkra, åtminstone för en stund, att vi i själva verket inte alls tumlar runt bland opålitliga, falska minnesbilder av människor eller händelser som i verkligheten var helt andra än vi minns dem. De intalar oss att vi har ett fast grepp om det förflutna, om vilka som befolkade det och om vad livet i dessa människors efterföljd gör oss till. Fotografier och marmor fyller här samma funktion. De gör oss trygga i samtiden och i oss själva. De lindrar svindeln inför obetydlighetens ofrånkomliga härjningar, om så bara för en stund.

Ett slags utkast

1.
Iögonenfallande.
I ögonen
fallande.

Du och jag,
vi och de andra,
de närmast sörjande,
de likgiltiga, de nöjda,
de invigda och de ovetande,
främlingen på tåget,
mannen på gatan,
alla övriga inblandade.

Tätt tätt i ett malande flöde,
och vi låter oss beredvilligt sköljas med,
fördunklas och frysas fast.

Frostnupna under andras hornhinnor
hamrar vi sedan förgäves på isen
innan kölden ska få fatt också på oss.

2.
En scen;
Nära nog brutna gestalter genom snöröken.
De kisar mot den sol de tror sig urskilja på andra sidan.
Kontakt!
Propellerbladen fladdrar, motorn hostar till,
hackar betänkligt, men går.

1937 undsätts fyra sovjetiska polarfarare med flyg.
De lyfts från polen och drivisen och döden,
räddas hem –
och förgås.

Hjältar i tidningarnas rubriker och radions burkiga utrop,
i talen från mausoleets tak, men bara där.
Lättnaden i luften,
hur den förbytts till förtvivlan i boskapsvagnen

Permafrost som permafrost kan tyckas,
och kanske är det så.
Ett fruset fängelse mot ett annat,
den mirakulösa räddningens pris.
En iögonenfallande räddningsaktion
och de föll i maktens ögon,
varggula och omättliga.

3.
Staden rymmer 100 000 ögonpar
drivna av samma hunger.
Hans blick är därför också vår.

Vi äger vidderna, frosten och järnvägsnätet,
driver tågen, lastbilarna och gruvan,
avlönar förhörsledarna, chaufförerna och vaktstyrkan,
försöker via ombud förbli orörliga
utom räckhåll för smältvattnet.

Vi intalar oss att detta är nog,
att infrastrukturens densitet
skyddar. Köldsprängning
ett okänt fenomen.