Ett slags utkast

av Gustaf

1.
Iögonenfallande.
I ögonen
fallande.

Du och jag,
vi och de andra,
de närmast sörjande,
de likgiltiga, de nöjda,
de invigda och de ovetande,
främlingen på tåget,
mannen på gatan,
alla övriga inblandade.

Tätt tätt i ett malande flöde,
och vi låter oss beredvilligt sköljas med,
fördunklas och frysas fast.

Frostnupna under andras hornhinnor
hamrar vi sedan förgäves på isen
innan kölden ska få fatt också på oss.

2.
En scen;
Nära nog brutna gestalter genom snöröken.
De kisar mot den sol de tror sig urskilja på andra sidan.
Kontakt!
Propellerbladen fladdrar, motorn hostar till,
hackar betänkligt, men går.

1937 undsätts fyra sovjetiska polarfarare med flyg.
De lyfts från polen och drivisen och döden,
räddas hem –
och förgås.

Hjältar i tidningarnas rubriker och radions burkiga utrop,
i talen från mausoleets tak, men bara där.
Lättnaden i luften,
hur den förbytts till förtvivlan i boskapsvagnen

Permafrost som permafrost kan tyckas,
och kanske är det så.
Ett fruset fängelse mot ett annat,
den mirakulösa räddningens pris.
En iögonenfallande räddningsaktion
och de föll i maktens ögon,
varggula och omättliga.

3.
Staden rymmer 100 000 ögonpar
drivna av samma hunger.
Hans blick är därför också vår.

Vi äger vidderna, frosten och järnvägsnätet,
driver tågen, lastbilarna och gruvan,
avlönar förhörsledarna, chaufförerna och vaktstyrkan,
försöker via ombud förbli orörliga
utom räckhåll för smältvattnet.

Vi intalar oss att detta är nog,
att infrastrukturens densitet
skyddar. Köldsprängning
ett okänt fenomen.

Annonser