Femtiosex minus tre

av Gustaf

En man och en pojke sitter bredvid varandra i en roströd traktorskopa, de har solljuset i ansiktet och kisar mot kameran. Solen står lågt och träden är kala, omkring dem är våren ännu helt ung. Det tycks dock vara värme i luften, åtminstone så pass att de kan sitta där bekvämt utan ytterkläder. En man och en pojke på ett fotografi, iklädda likadana blåa arbetsoveraller och vita och gröna kepsar från Lantmännen, med gymnastikskor på fötterna och leenden på läpparna. De är utan tvekan far och son, det ser man inte bara på deras ansikten (hakorna är nästintill identiska, bara skalan skiljer) utan också på deras avslappnade närhet. De har suttit på det här viset förr och de kommer att sitta på liknande sätt många gånger än.  Det är den mest naturliga saken i världen.

Pojken på fotografiet är jag, mannen är min far, och när jag hittade det bland några andra i en skrivbordslåda för en tid sedan for två tankar i sekvens snabbt genom huvudet. För det första; om jag uppnår någon så när medellivslängd kommer jag att ha levt tre gånger så lång tid utan honom som med honom. Fan. Under den tiden kommer han, för det andra, förr eller senare att bli till en karaktär, i det närmaste en myt, någon jag berättar anekdoter om och visar kort på, kanske i ett försök att göra honom levande för mina egna barn. (Har inte det här förloppet förresten redan startat? Är det inte just det här jag gör när jag berättar om honom för dem som aldrig träffade honom?) Detta kommer dock inte att spela någon roll. För dem kommer han alltid ohjälpligen att vara en främling, för deras barn en skugga, och för generationen därefter som bäst vaga föreställningar om ett namn, en titel eller en tid, blott en kontur nu nästan helt tömd på innehåll. Därpå följer namnlösheten. Dubbelfan.

Detta är dock helt i sin ordning. Ytterst är denna vår gradvisa förvandling från någon särskild till ingen alls och vem som helst på samma gång den kanske allra främsta gemensamma nämnaren för det mänskliga. Det är den mest naturliga saken i världen – plötsligt finns vi, sedan aldrig mer. Här finns något djupt sympatiskt, men samtidigt också något lika djupt skrämmande. Sympatiskt är det så till vida att det sätter våra liv i ett nästintill kosmiskt perspektiv och visar på att vi som individer och kollektiv slutligen är fundamentalt obetydliga, vad  vi än må tycka om saken. Det är förstås också just detta som skrämmer, som gör att insikten att även en människa som betytt så mycket för mig obönhörligen kommer att tillintetgöras ned till minsta minne träffar med en sådan kraft i maggropen. Den känslan är jag knappast ensam om.

I en artikel om begravningsplatser och föreställningar om döden och de döda under 1800-talet, citerar historikern Thomas W. Laqueur den brittiske författaren och romantikern William Hazlitt om rädslan för döden som i sista hand en rädsla för just obetydligheten;

People walk along the streets the day of our deaths just as they did before, and the crowd is not diminished. While we were living, the world seemed in manner to exist only for us… But our hearts cease to beat, and it goes on as usual, and thinks no more of us than it did in our lifetime.

Märk väl, poängterar Laqueur, detta är inte en rädsla för att vi slutar att betyda något när vi dör utan snarare för insikten att vi kanske aldrig har gjort det. Den instinktiva känslan av svindel inför det bottenlösa gap som tidens lopp utgör är med andra ord på intet sett ny. Men där romantikens borgerskap reste marmor och granit för att materialisera minnet (och alltså också gjorde det till något som var avsett att visa på kollektivets dygder, kvalitéer och tyngd) vänder vi idag oss snarare till det privata, till familjefotografiets ögonblicksbild av det personliga. Detta är så klart en förenkling, för visst närde även de privata minnen av de döda, men jag tror ändå att tendensen finns där på den högre, samhälleliga nivån. Den moderna döden är i en mening en privatiserad död, som kanske till och med, vilket kulturhistorikern Phillipe Ariés något tillspetsat har hävdat, förnekats och förskjutits från det offentliga rummet.

Vårt förhållande till de döda måste rimligtvis bli mer personligt om vi på grund av en sådan förskjutning har kommit att nästan enbart formulera det för oss själva. När minnesbilderna inte behöver passera genom ett socialt sammanhang för att vinna legitimitet blir det kanske lättare att göra dem till just våra egna, och det samma måste i så fall också gälla minnespraktikerna som sådana. I större utsträckning står det oss fritt att ritualisera och rama in döden på det sätt som känns lämpligast. Om minnesbruket tidigare ofta tagit sig materiella former, blir det nu mer abstrakt, och det är måhända där som en del av förklaringen ligger till det till synes paradoxala förhållandet att de materiella minnesplatser vi skapar tycks bli mer likformade ju mer döden har privatiserats och gjorts personlig. Behovet av att minnas i beständiga material tycks i vart fall inte vara lika starkt för oss som det var för Hazlitts samtida. De döda görs levande i vårt inre, snarare än i offentligheten.

Låt gå för att så är fallet, att vi idag på det här viset bär våra döda både närmare och längre bort på samma gång. Vi reser inga storvulna gravvårdar för att försäkra oss om att minnet av dem lever kvar, minnandet kommer istället an på oss själva, som individer. På gott och på ont är det på den enskilde som obetydlighetsbördan läggs. En intressant notering som någon, jag minns inte vem, har gjort gällande Hazlitts samtid under romantiken är att det var en tid då man fruktade den egna döden, men samtidigt gärna försjönk i bitterljuv melankoli inför andras. Kanske kan man förstås detta som ett sätt att stävja rädslan för den egna obetydligheten genom att hålla de redan döda ur dess klor, och det skulle i så fall ytterst vara en form av motståndspraktik mot själva livsloppet. Något liknande, med en snarlik logik, kan vi måhända se i det kollektiva minnande vi idag trots allt ägnar oss åt i form av monument och officiella minnesdagar.

När vi som kollektiv brottas med frågor om förgänglighet och död, och inser att våra möjligheter att hålla fast vid det förflutna är så synnerligen begränsade, griper vi efter det som kan skänka styrsel åt minnet, som kan ge det riktning och tyngd. Om det förflutna kan sättas i omedelbar kontakt med det nuvarande betyder det också något – det som skedde må ha skett av slump men det är av en omedelbar och otvetydig vikt för oss som kom att leva i dess efterföljd, vilket betyder att också vi kommer att vara av vikt för dem som följer på oss. Detta kan vi i varje fall intala oss. Monument, minnesplatser och minnesdagar lugnar. Om vi inte glömmer, kommer inte heller vi att bli glömda. Om vi fortsätter att minnas, kommer man att minnas även oss.

Jag tror att den här logiken återfinnas även i det privata minnandet, men då i förstärkt och uppskruvad form. När vi minns som individer i en kontext där döden är privat och enskild bär vi bördan på egen hand. Om de döda ska leva vidare krävs det av oss att vi minns dem, så som de var när de levde, och förmår infoga just en form av riktning eller styrsel åt vårt minnande. Precis som för de kollektiva minnesakterna förutsätter de privata således att vi konstruerar ett slags stora berättelser som kan förklara och lägga till rätta. Rädslan för döden som det som en gång för alla tvingar oss att försvinna in i obetydligheten är så i någon mån kanske den samma som hos Hazlitt, men dess fokus ligger här snarare på misstanken om att det är vi själva som genom glömska eller bristfälligt tolkningsarbete tömmer de hädangångna på deras egentliga betydelse. Med blicken på ett fruset ögonblick i ett fotoalbum smyger sig ett pockande tvivel lätt på; vilka minns vi egentligen när vi minns dem vi minns att vi minns?

Kjell Espmark, författare och litteraturvetare, har fångat det här problemet i ett resonemang som ytterst slår fast att minnena ljuger. De är porösa och ombytliga, notoriska kappvändare som tjänar sig själva och nuet på dåtidens bekostnad. Efter en tid, menar han, är det inte heller möjligt att avgöra om det vi minns överhuvudtaget har någon koppling till det vi varit med om eller dem vi träffat, eller om de istället är minnen av själva minnandet som sådant, sammanfogade med varandra i en oändlig incestuös minneskedja. Ett cirkelargument som föder sig självt – jag minns att jag minns för att jag minns att jag minns.

Detta är kanske slutligen det mest påtagliga i den rädsla som förgängligheten skapar. Tiden är inte linjär. Det finns egentligen inget då, lika lite som något sedan. Allt är nu, en samtid som likt ljuskäglan från en ficklampa i ett mörkt rum på alla sidor omgärdas av ett hotande ingenting. När ljuset flyttas upphör det som bara för ett ögonblick sedan belystes för alltid att existera. Allt vi har till motmedel mot detta utplånande är vad vi kan pussla samman av bevarade minnen, andras eller våra egna. Om dessa i grunden opålitliga minnen kan ta materiell form, ett foto, ett monument eller ett ting, gör det kanske tomheten mindre påtaglig. De kan försäkra, åtminstone för en stund, att vi i själva verket inte alls tumlar runt bland opålitliga, falska minnesbilder av människor eller händelser som i verkligheten var helt andra än vi minns dem. De intalar oss att vi har ett fast grepp om det förflutna, om vilka som befolkade det och om vad livet i dessa människors efterföljd gör oss till. Fotografier och marmor fyller här samma funktion. De gör oss trygga i samtiden och i oss själva. De lindrar svindeln inför obetydlighetens ofrånkomliga härjningar, om så bara för en stund.

Annonser