Om återskapande och historiebruk (gammalt)

av Gustaf

(I brist på annan sysselsättning (nåja…) spenderade jag en försvarlig del av gårdagen med att tråla mig igenom ett gammalt usb-minne. Det här är en av texterna jag fann, vilket förklarar att ämnet inte precis är brännande aktuellt…)

I Kulturradions för någon vecka sedan avslutade programserie Det eviga kriget, om vår samtids fascination för andra världskriget, gjordes många intressanta poänger. Det kanske mest intressanta skedde dock i seriens allra första avsnitt när programledaren Sara Lundin mötte två män runt de trettio som ägnar sig åt det som på engelska kallas living history eller reenactment. De rekonstruerar alltså en del av det förflutna, mer precist i form av ett frontavsnitt på östfronten under andra världskriget, och de gör det med minutiös blick för detaljer. Allt ska vara autentiskt. Hjälmar, gradbeteckningar, vapen, uniformer, ja, till och med sömmarna som håller uniformerna samman granskas och bedöms mot den historiska förlagan. Väl iklädda all denna äkthet beger de sig sedan ut i terrängen för att iscensätta striderna mellan sovjetiska och tyska trupper 1942.

Det intressanta är nu inte just detta, att de ägnar tid och pengar åt att om och om igen återskapa något förgånget (även om det givetvis är intressant i sig). Nej, det verkligt intressanta är hur de talar om det och vilka grundläggande antaganden som kan skönjas i sådant tal. Å ena sidan lägger de stor vikt vid det historiskt korrekta. Dels som sagt vad gäller tingen och det materiella, men också i den meningen att de vill uppleva det förflutna så som det var, i köttet. Tanken tycks med andra ord vara att man om man spenderar lite tid i ett igenfruset skyttevärn iklädd tunn sommaruniform och stålhjälm vinter 2012, så kommer man också, genom den fysiska upplevelsen, att bättre förstå hur det var att sitta där vintern 1942.

Här finns dock också något som, å den andra sidan, tycks krocka med anspråken på autenticitet. Främst handlar det om hur de behandlar detta att kriget inte bara rörde sig om att vänta på och möta fienden i vinterkylan klädd i undermåliga kläder, utan också i lika hög grad om att skövla, bränna, mörda och våldta sig i genom sin motståndares territorium. För återskaparna ligger tyngdpunkten på annat. För dem handlar det, som de uttrycker det, om den ensamme frontsoldatens upplevelser, och det krig som återskapas blir därför ett krig som sopats rent från allt det som skulle kunna störa eller problematisera en sådan upplevelse. Kort sagt, ett städat krig. Så mycket återskapande blir det nu alltså inte frågan om, snarare ett skapande av något nytt och rent. Ett slags parallellvärld som lånar många av sina former och uttryck från östfronten 1942, men som ändå är fundamentalt annorlunda.

Till dels är detta givetvis av nöden. Att förvänta sig att de ska iscensätta utrensningar och mord är antagligen att kräva för mycket, och det skulle väl därtill i ärlighetens namn inte heller finnas någon riktig poäng med det. Nej, vad jag far efter är huruvida det ligger något i den djupa misstro mot texten som förmedlare av förståelse som jag tycker mig ana i sådana här betoningar av den fysiska upplevelsens egenvärde. Ta detta med kölden. Räcker det inte att kliva ut på trappan en köldslagen vinterdag i t-tröja och jeans, kanske ta ett varv runt huset, för att förstå hur kylan verkar på någon i tunna kläder? Om man sedan läser om sönderfrusna hornhinnor och stålhjälmar som frös fast på sina bärares huvuden förstår man väl ändå något av hur en sådan, många gånger starkare kyla måste ha känts? Kort sagt; är det alltid givet att det fysiskt kännbara är överlägset texten?

Invändningen kan tyckas banal, men jag tror att den är viktig. Vid en viss punkt, i takt med att allt färre ögonvittnen finns kvar i livet, blir frågan om hur vi minns det förflutna och vad vi drar för slutsatser av de erfarenheter som gjordes av dem som föregick oss allt viktigare. Historiebruk är aldrig okomplicerat, särskilt inte det som bedrivs i populärkulturen, där underhållning och lättsamhet som regel, åtminstone i de yttringar som får störst genomslag, måste vila sida vid sida med förflutenhetens komplexitet och tyngd. Inte sällan drar det underhållande det längsta strået. När så sker förändras något hos det förflutna, inte så som det var, men så som vi minns och förhåller oss till det. Något går förlorat och ersätts av annat.

Det är givetvis inget fel i sig med att ägna sig åt återskapande, men man bör nog samtidigt vara medveten om vad det är man skapar, om vad man så att säga når och vad som förblir oåtkomligt. För att nå detta oåtkomliga tror jag att texten (dels i form av ögonvittnesskildringarnas intimitet men också i de breda, djupa synteserna) tillsammans med den mänskliga inlevelseförmågan förblir oöverträffade. Visst kan det finnas goda skäl för att ägna sig åt att iscensätta det förflutna, men förflutenheten blir alltid i detta som bäst en fond eller en scenografi, som sämst romantiserad och ytlig, och aldrig levandegjord. För att så ska ske (så långt det nu överhuvudtaget kan ske) krävs inte fysiska upplevelser, utan själsliga.

Annonser