In a louder clamour

av Gustaf

The men who really care for their art, who wish above all things to do the best that is in them, do not take the way of the world and the regular salaries of the newspaper offices. They stay outside, reading, writing, painting for themselves, and snatching such golden crumbs as fall within their reach from the tables of publishers, editors, and picture-buyers. They make a living, as it were, by accident. It is a hard life and a risky one; it is deliciously exciting at first, to leap from crag to crag, wherever a slight handhold will preserve you from the abyss, but the time soon comes when you are tired, and wonder, with dulled heart and clouded brain, is it worth while or no? Those who are strong enough to continue are given their own souls to carry in their hands, and those who admit defeat, surrender them, and, knowing in their hearts that they have sold themselves, hide their sorrow in a louder clamour after an easier quest.

Orden är Arthur Ransomes och jag fann dem på eminenta Stasimon, som i sin tur fann dem hos Andrew Rickard. Året är 1912 och världen är uppenbarligen en annan, och den samma. Man kan lätt få för sig att allt var så förtvivlat annorlunda där borta i förflutenheten, och visst, det stämmer väl också till stor del. Somt tycks dock trots allt förbli oförändrat, inte minst detta hur vi bryter och bänder och försöker få livet och verket att något så när peka i samma riktning. Jag känner i alla fall igen mig mycket i den oro som Ransome vädrar i den sista meningen. Tänk om jag sålt mig? Tänk om jag helt enkelt bara försöker dölja alla spår av försäljningen i så mycket oväsen jag förmår prestera? Värst av allt; tänk om allt jag någonsin företagit mig aldrig har varit annat än oväsen och rökridåer, ämnat att maskera mina oförmågor, svagheter och ömma punkter? Om jag skulle hamna mitt emot Ransome på någon pub är det nog något sådant jag skulle fråga honom – hur vet jag om det är värt det eller ej, hur ska jag liksom räkna på det, och var hämtar jag egentligen ut den där själen? Varpå han antagligen skulle skärskåda mig genom röken och muttra något om att han väl för Guds skull inte är någon navigatör, kursen får du själv ta ansvar för, young man, du vet när du är framme, eller vilse, eller hur det nu blir. Detta skulle han givetvis ha helt rätt i, men ändå, oroar gör det likaledes.

Annonser