Mellan varat och görat

Month: oktober, 2013

Luffarmärke

Förhoppningen att ur rörelsens bråddjup generera rörelse är ett slag i luften som studsar mot tomrummets väggar. Någon håller räkningen och du förmår inte slå dig fri. Lika för lika, likar åt likar. Förena dig med dem du inte kan besegra. Helst med dem du inte vill besegra. Ropet över hjärtlandet faller för döva öron och slår i marken med den sista suckens fulla tyngd. En bygd som fallit för egen hand. Utmärglade hus med insjunkna kinder och benen stickandes genom virket. Här vänder vandrarna tomhänta redan i grindhålen. De kommer inte att återvända. Sopa igen spåren, låt gräset växa. Inget mer återstår att göra.

Utdrag

Världen är den värld den är bara i kraft av tingen som bär namn, annars vore den bara en lagerlokal. Om den nu inte är den värld den är bara i kraft av att den liknar vår vana vid den.

Bernard Noël, En resa i vintern (2007)

Märket

I ett annat liv åkte två andra människor med ett annat tåg genom ett annat landskap till en annan stad. De mindes därefter dagen och resan och vad de gjorde i staden – restaurangen de besökte, vandringen längs pilgrimsleden, den upplysta katedralen i mörkret, kören som sjöng. Kylan som vinden drev in mellan husen. Vore de så lagda hade de kunnat tala om varsel och järtecken och letat efter allegorier för vad som sedan skulle komma att ske. Så gör de inte, sådan är inte deras läggning. De minns istället vad två andra människor i ett annat liv gjorde i en annan stad. Låter det vara vid detta. Hur annan den värld de bebodde ter sig på avstånd. Hur de båda andra allt mer liknar historiska gestalter från en fjärran tid, främmande och väsensskilda. Historien det märke de lämnar efter sig i köttet långt efter att det kroppsliga sambandet upphört.

Packlårar

Skymningen utanför. Den svaga doften av vått ylle och kylan som långsamt lämnar kroppen. Händerna sticker och kittlar när värmen sprider sig utåt mot huden. Vagnen packas tät av tyst acceptans inför det givna utgångsläget, det som är också i morgon. Slutna ansikten stirrar ut i det förbirusande mörkret. Noga aktar de sig för att möta blickarna från dem som stirrar tillbaka ur fönsterrutans dunkla spegelvärld. För en stund är vi lösta från det mänskliga. För ett ögonblick inget annat än kropp. Ett stycke materia, ett ting som transporteras från en punkt till en annan. Sammanbitna vilar vi i detta, sjunker ned i det och litar på att tystnaden inte bryts. Att vi tillåts fortsätta som packlårar medan ljuset viker undan och allt börjar om.

Trots allt

När allt väl är inburet (den första dagen) och uppackat (den andra) är det redan sent. Mörkret sluter in husen och gör dem nätt och jämt möjliga att urskilja på andra sidan innergården. Trots att kvarteret ligger mitt i staden är det tyst och stilla. Jag går ut, svettas lätt i ullrocken och mössan. Stråket längs med strömmen, förbi begravningsplatsen och Matteuskyrkan och tillbaka igen går lätt. En halvtimmes rask promenad i en stad som nu är min. För så känns det, trots tvivlet, trots ledan, trots känslan av att befinna sig i träda. Kanske är det stadens ton av fin de siècle som gör det, kanske de gapande lejonhuvudena i trapphuset, stuckaturens patina eller takhöjden. Kanske är det inte svårare än så. Kanske behöver det inte heller vara det.

Jag avskyr alltid förändringar innan de sker. Värst är mellanläget, den där känslan av att ha upprotats,  av att det inte längre finns något som binder. Inte konstigt då att jag så fort det går tyr mig till vanorna och rutinerna. Ordnar böckerna efter ämne och genre. Breder ut dem över hyllplanen och mig själv i rummet. Ställer skrivbordet i hörnet, bankirlampan ovanpå och fyller fönsterbrädan med boktravar. Spikar upp Rembrandts tre träd ovanför bokhyllan. Ur detta acceptans – så fruktansvärt blev det nu ändå inte, något gott kan väl komma även ur detta. Är det inte lite fånigt att låta tingen spela så stor roll, tänker jag när jag täcker golvet med tavlor och försöker se hur de kan ordnas på väggarna, en process som tar flera dagar (och som ännu inte har avslutats). Ja, fånigt kan det kanske kallas. Strikt nödvändiga är de i varje fall inte, livet löper också dem förutan. För egen del behöver jag dem dock trots allt. Som markering, som riktningsvisare, som barlast.

Norrköpingsminne

En decemberkväll 2010 var jag på väg hem genom staden och det lätta snöfallet. Jag gick från universitetet med väskan full av böcker och skulle precis korsa Drottninggatan då jag plötsligt blev stående. En spårvagn rasslade förbi och rörde upp snön som ännu inte hunnit bli till modd mellan spåren. Några barn åkte skridskor på en isbana på torget och ur högtalare strömmade  lågmäld julmusik. För ett ögonblick genomfors jag av en känsla av evighet. Som om jag klivit utanför tiden tycktes alla gränser mellan förgånget, nuvarande och kommande suddats ut. Halvt om halvt förväntade jag mig att en man på cykel, klädd i hatt och rock, med en sliten läderportfölj på pakethållaren, skulle komma slirande över torget. Där möta en bekant och i en vådlig manöver släppa taget om styret, föra högerhanden till hatten och lyfta den lätt till hälsning. Halvt om halvt förväntade jag mig att han skulle vara jag. Jag gick de resterande fyra kvarteren hem uppfylld av en skarp lyckokänsla.

Varför tänker jag nu på detta? Jo, snart blir jag åter Norrköpingsbo och jag blir det med alls inte okomplicerade känslor. Å ena sidan är staden välbekant och hemtam. Å den andra är det just det välbekanta och det hemtama som oroar. På ett sätt blir upplevelsen den samma som där på torget, dock med en viktig skillnad – det förflutna har övermanat det varande och det kommande och lagt sig som en blöt filt över allt det andra. Ett steg tillbaka således. På defensiven. Överallt påminns jag om något som varit, om någon som varit, om någon som jag varit, och jämförelsen blir omöjlig att motstå. Den stora skräcken är givetvis att upptäcka att jag på något vis har svikit, krympt eller tappat riktningen. Att kurvan nu pekar nedåt.

När jag lämnar lägenheten och promenerar längs gatorna, köper kaffe, trålar efter böcker på antikvariaten, sitter på kaféer och läser, dricker öl och socialiserar, gör jag det aldrig ensam, alltid i sällskap med en eller ett par tidigare versioner av mig själv. Vad för slags män var de? Vad skiljer oss åt? Vad har förblivit oförändrat? Vem gör livet i deras efterföljd mig till? Staden liknar en kasserad teaterkuliss, beställd till en pjäs som för länge sedan slutat spelas. Jag bläddrar fram och tillbaka i manus, men har ändå påfallande svårt att hitta mig själv i rollistan och de sammanhang då jag förväntas ta plats på scenen.

Utdrag

Detta ögonblick…
detta ögonblick då allt talade –
teg och talade med mig
och min själ låg
som en vit sjö
speglande allt,
förnimmande i allt
allt och sig själv…

Vilhelm Ekelund,  Melodier i skymningen (1902)