Norrköpingsminne

av Gustaf

En decemberkväll 2010 var jag på väg hem genom staden och det lätta snöfallet. Jag gick från universitetet med väskan full av böcker och skulle precis korsa Drottninggatan då jag plötsligt blev stående. En spårvagn rasslade förbi och rörde upp snön som ännu inte hunnit bli till modd mellan spåren. Några barn åkte skridskor på en isbana på torget och ur högtalare strömmade  lågmäld julmusik. För ett ögonblick genomfors jag av en känsla av evighet. Som om jag klivit utanför tiden tycktes alla gränser mellan förgånget, nuvarande och kommande suddats ut. Halvt om halvt förväntade jag mig att en man på cykel, klädd i hatt och rock, med en sliten läderportfölj på pakethållaren, skulle komma slirande över torget. Där möta en bekant och i en vådlig manöver släppa taget om styret, föra högerhanden till hatten och lyfta den lätt till hälsning. Halvt om halvt förväntade jag mig att han skulle vara jag. Jag gick de resterande fyra kvarteren hem uppfylld av en skarp lyckokänsla.

Varför tänker jag nu på detta? Jo, snart blir jag åter Norrköpingsbo och jag blir det med alls inte okomplicerade känslor. Å ena sidan är staden välbekant och hemtam. Å den andra är det just det välbekanta och det hemtama som oroar. På ett sätt blir upplevelsen den samma som där på torget, dock med en viktig skillnad – det förflutna har övermanat det varande och det kommande och lagt sig som en blöt filt över allt det andra. Ett steg tillbaka således. På defensiven. Överallt påminns jag om något som varit, om någon som varit, om någon som jag varit, och jämförelsen blir omöjlig att motstå. Den stora skräcken är givetvis att upptäcka att jag på något vis har svikit, krympt eller tappat riktningen. Att kurvan nu pekar nedåt.

När jag lämnar lägenheten och promenerar längs gatorna, köper kaffe, trålar efter böcker på antikvariaten, sitter på kaféer och läser, dricker öl och socialiserar, gör jag det aldrig ensam, alltid i sällskap med en eller ett par tidigare versioner av mig själv. Vad för slags män var de? Vad skiljer oss åt? Vad har förblivit oförändrat? Vem gör livet i deras efterföljd mig till? Staden liknar en kasserad teaterkuliss, beställd till en pjäs som för länge sedan slutat spelas. Jag bläddrar fram och tillbaka i manus, men har ändå påfallande svårt att hitta mig själv i rollistan och de sammanhang då jag förväntas ta plats på scenen.

Annonser