Trots allt

av Gustaf

När allt väl är inburet (den första dagen) och uppackat (den andra) är det redan sent. Mörkret sluter in husen och gör dem nätt och jämt möjliga att urskilja på andra sidan innergården. Trots att kvarteret ligger mitt i staden är det tyst och stilla. Jag går ut, svettas lätt i ullrocken och mössan. Stråket längs med strömmen, förbi begravningsplatsen och Matteuskyrkan och tillbaka igen går lätt. En halvtimmes rask promenad i en stad som nu är min. För så känns det, trots tvivlet, trots ledan, trots känslan av att befinna sig i träda. Kanske är det stadens ton av fin de siècle som gör det, kanske de gapande lejonhuvudena i trapphuset, stuckaturens patina eller takhöjden. Kanske är det inte svårare än så. Kanske behöver det inte heller vara det.

Jag avskyr alltid förändringar innan de sker. Värst är mellanläget, den där känslan av att ha upprotats,  av att det inte längre finns något som binder. Inte konstigt då att jag så fort det går tyr mig till vanorna och rutinerna. Ordnar böckerna efter ämne och genre. Breder ut dem över hyllplanen och mig själv i rummet. Ställer skrivbordet i hörnet, bankirlampan ovanpå och fyller fönsterbrädan med boktravar. Spikar upp Rembrandts tre träd ovanför bokhyllan. Ur detta acceptans – så fruktansvärt blev det nu ändå inte, något gott kan väl komma även ur detta. Är det inte lite fånigt att låta tingen spela så stor roll, tänker jag när jag täcker golvet med tavlor och försöker se hur de kan ordnas på väggarna, en process som tar flera dagar (och som ännu inte har avslutats). Ja, fånigt kan det kanske kallas. Strikt nödvändiga är de i varje fall inte, livet löper också dem förutan. För egen del behöver jag dem dock trots allt. Som markering, som riktningsvisare, som barlast.

Annonser