Höstritual

av Gustaf

Under allhelgonakvällen promenerar jag länge genom staden och den täta dimman. På vägen hem köper jag två små gravljus och går de två kvarteren upp till begravningsplatsen vid Matteuskyrkan. Jag tänder dem i minneslunden och står sedan tyst i mörkret. Det är kallt på det där fuktiga, råa viset som det är snudd på omöjligt att värja sig mot. Begravningsplatsen i mörkret, de kala träden. Dimman som filtrerar skenet från gatlyktorna och de många ljusen och lägger sig som fetvadd mellan jaget och världen. Perceptionen dämpas och konturerna smetas ut. Känslan av att vara det enda tydligt avgränsade. Ute bland gravarna finns också andra i samma ärende. De är dock främst märkbara som förnimmelser av rörelse någonstans i tjockan – knastrande fotsteg, svaga röster som samtalar, gestalter som plötsligt lösgör sig ur diset. Jag går på måfå längs gångarna och har till slut letat mig fram till den judiska begravningsplatsen vid staketet längs den ena långsidan. Här är illusionen av frikopplad ensamhet snudd på perfekt och jag har för en stund mycket svårt att slita mig och gå därifrån.

Annonser