Om en textrad

av Gustaf

Att skriva om svårmod är svårt, mycket svårt. Det vet alla som någon gång har försökt. Att därtill göra det på ett sätt som inte prövats förr, med ett bildspråk som inte känns utslitet och givet, ja, det är snart sagt omöjligt. Gränsen mellan pekoral och absolut sanning är aldrig så tunn som här. Just därför är den amerikanske sångaren och låtskrivaren Craig Finns beskrivning av ångesten som ”an ambitious politican”, som ”keeps knocking at your door, until you come and let it in”, så oerhört slående.

Bilden är omedelbart igenkännlig; den envist knackande Övertygade med sin Sanning som envist bultar på alla portar. För det första sanningsanspråket. På samma sätt som ett par politiska glasögon filtrerar och färgar allt, lägger sig också det djupa svårmodet som en slöja över alla intryck. För det andra insisterandet. Precis som den som är tvärsäker på sin sak och vill övertyga andra om den enda sanningens ljus, låter svårmodet oss inte slippa undan innan vi bär det med oss som en del av oss själva. Det är kort sagt en mycket effektiv metafor i det att den å ena sidan inte kräver mycket av tolkningsarbete för att bli begriplig, samtidigt som den å den andra också rymmer flera lager av sammanflätade betydelser. Annorlunda uttryckt är själva bilden given, men dess betydelser mångtydiga. Här finns således både djup och bredd att ta in med en ledig blick.

Om det nu går att tala om något som förenar alla verkligt skickliga författare, poeter och lyricister tror jag att det är just den här förmågan att förena det vardagliga eller det banala med det eviga. Alla människor har, till exempel, erfarenheter av döden, om inte i form av någon närståendes död så åtminstone i insikten om den egna. För en gångs skull är inte detta bara en bekväm och lite slarvig generalisering. När det gäller detta kan vi verkligen tala om alla människor i betydelsen alla som någonsin levt, lever och kommer att leva. Perspektivet är svindlande, och det är också dess logiska slutpunkt. I denna oändliga radda mänskliga liv är det mycket lite som lyfter ditt eget över de andra, som gör dig till något mer än ytterligare ett exempel. Få tankar har aldrig tidigare tänkts, få sätt att gripa om livet och förgängligheten är verkligt nya. För att tillgripa en fras på engelska är det påfallande mycket hos det mänskliga som kan beskrivas som variations on a theme. Ny mark bryts ytterst sällan, och då bara av ytterst få av oss.

På grund av detta skiner undantagen så mycket starkare. De må vara lika mycket variationer i det att de rör sig kring samma eviga frågor, men de är samtidigt variationer som rör sig i nya halsbrytande riktningar. När jag för första gången läste Tranströmers Efter någons död och mötte bilden av människan som den obetydlige samurajen och förgängelsen och sorgen som den överväldigande rustningen av svarta drakfjäll, förändrade det också något i hur jag betraktar vår relation till döden. Vilket för all del också kan sägas om skildringen av människan som ett lågland på gränsen till att översvämmas av döden i dikten Carillon.  Ett annat exempel är hur bilden av minnenas osynliga blickar i Minnena ser mig perfekt satte ord på den egendomliga känslan av att delvis leva i och av mina minnen som jag då under lång tid burit inom mig. Hur den känslan sedan gavs ytterligare dimensioner och i en mening förflyttads utåt när jag läste beskrivningen av de valv bakom valv som öppnar sig i oändlighet bakom turisterna i katedralen i Romanska bågar. Och så vidare.

Om själva kärnan i vad det innebär att vara människa återfinns i vilka frågor vi ställer till oss själva och till världen, och om livet förstås som en strävan efter att kunna formulera dessa frågor så skarpt som möjligt, då är dessa författares sätt att bryta upp relationen mellan språket och världen oundgängliga för oss. För egen del klarar jag mig i alla fall definitivt inte utan dem. Jag vill återigen vända mig till Tranströmer – här är den blinda ledstången som vi  kan följa med förtroende när ljuset slocknar i trappan. Den tar oss inte hela vägen, men stödjer oss åtminstone en tid.

Annonser