Speglingen

av Gustaf

Om jag vill ha ”hög igenkänningsfaktor” så går jag ut och tar en promenad, eller tittar mig i spegeln. När jag läser, ser på film, betraktar konst eller något sånt – så förväntar jag mig och hoppas på att möta något som känner igen sig i mig. Det är en helt annan sak.

Dagens Nyheters hemsida skriver Jonas Thente träffsäkert om speglingens begränsningar och det orimliga att kräva att den enkla reflektionens igenkänningsbarhet för just mig alltid ska finnas i en roman eller en film eller ett diktverk. Det gör han alldeles rätt i. Som många kulturskribenter (Therese Bohmans text är alldeles särskilt välformulerad) påpekat under hösten känns det bakvänt, för att inte säga slappt, att kritisera ett verk främst på basis av vad som inte finns där. Den logik som säger att identifikation X, Y och Z måste finnas representerade för att en kulturprodukt ska anses vara av godo är en återvändsgränd, ett slutet universum där kulturen bara har ett värde om den stryker medhårs och förmedlar goda värderingar. Allra helst ska dessa kunna sammanfattas med en enkel märkning. Frågan är hur det blev så här. När började vi kräva av omgivningen att den alltid skulle sända tillbaka vad vi sänder ut? När blev bekräftelsen av det egna viktigare än att fundera på vad det kan innebära att vara människa bortom våra egna erfarelser? Och vad säger det egentligen att de tillfälliga, tidsbundna och flytande identiteter som vi råkar leva med är verkligare för oss än allt det andra?

Annonser