Åminnelse

av Gustaf

Albert Camus har skrivit någonstans att det är likadant med döda närstående som med avlidna författare; efter någons död tenderar vi att gränslöst övervärdera vad den döde betytt för oss. Så är det tveklöst, och ändå står jag här, med detta. Antagligen är det djupt mänskligt, antagligen är det ofrånkomligen så här vi måste hantera döden inpå livet. Minnet fäster vid brottytornas taggiga ärrvävnad. Slagsidan är redan ett faktum.

Jag minns rakvattnet. Doften rycker mig fortfarande då och då ur spårvagnsvärmen. Jag minns putsmedlet och fiskarsmorningen, lukten av diesel, tvåtaktsrök och verkstaden om vintern. Jag minns tveklöst leendet. Men även allvaret och djupet, lugnet och den blixtlika ilskan. Tryggheten. Det obändiga. Allt detta har jag internaliserat och tagit för ideal. Allt detta bär jag som en värmande portalparagraf prydligt hopvikt i innerfickan. Jag har också så långt det är möjligt vant mig vid världen utan dig, vid de tomma luftmassornas tryck och tystnaden som strömmar ur urklippets skarvar. Strängt taget är det nu bara en sak som grämer mig — jag kan för mitt liv inte minnas din röst.

Annonser