Elastiska stötar (prosafragment)

av Gustaf

Han hade gjort detta. Gått på antikvariat i skymningen, mer för att komma ut än för att köpa något, och sedan gått hem och lagat mat för två i det lilla köket. Utanför fönstret slungade vinden de trådupphängda gatlyktorna fram och tillbaka. En gungande pendelrörelse, lugn och väl avvägd som hos en Newton-vagga, och han hade tittat på klockan och lyssnat på Studio Ett. Hällt ett kryddmått salt i vattnet, väntat på kokpunkten, lagt i spagetti, ställt äggklockan och resonerat med radion som med en katt. Detta hade han gjort, och fast det inte var särskilt länge sedan får tanken på det honom att känna sig gammal. Inte kroppsligen eller fysiskt, men metafysiskt. Tiden är en märklig materia. Så tänker han för sig själv när han följer hyllorna med blicken, granskar bokryggarna och sållar. Nej, vad fan menar du med det? Ja, vad egentligen?

Den hösten hade han spenderat mer tid än vanligt med att stirra upp genom natthimlen och förundra sig över det eviga och det redan förgångna där uppe. Å ena sidan de slocknade stjärnor som skiner på eftervärme, å den andra mellanrummens ännu osynliga himlakroppar. Det som dött men tycks leva. Det som lever men tycks dött. Hopp och förtvivlan i samma, intima rörelse, ett pendelslag som hos en Newton-vagga. Någonstans finns en vändpunkt där det ena slår över i det andra och han sysselsatte sig länge med att söka efter den med en energi som antagligen inte var särskilt sund. Skiftets naturliga tyngdpunkt vilar dock i att passera obemärkt förbi och sökandet är därför alltid förgäves när det betyder som mest. Det mest innerliga greppet griper aldrig om annat än luft.

Annonser