Mellan varat och görat

Month: december, 2013

Svaret

Det absurda uppstår, skriver Camus, i mötet mellan människans lockande rop och världens oförnuftiga tystnad. Vi vill så förtvivlat mycket, vill så innerligt skapa mening, riktning och följsamhet i en tillvaro som präglas av en grundläggande frånvaro av just detta. Att vara människa är till stor del att lära sig leva med att det önskade och det verkliga ytterst sällan sammanfaller — vi hoppas, och världen rycker på axlarna och tiger. Just därför är det en mycket märklig upplevelse när så inte sker, när världen faktiskt svarar och bekräftar. I veckan fick jag veta att jag fått en doktorandtjänst i historia vid Uppsala universitet. Overklighetskänslan har fortfarande inte lämnat mig. Att något som känts så löst, så flyktigt och så osäkert faktiskt getts i alla fall någon slags materialitet är snudd på omöjligt att ta in, att något jag velat så länge också kommer att ske är fundamentalt ofattbart. Jag begriper det inte, men jag är på samma gång överlycklig, tacksam — och skräckslagen.

Utdrag

Jag är säker på att ni kan ana våren i Wien när den pinande vinden inte skär igenom er. Storstäder förnimmer ofta något i förväg, något blekt i ljuset, något oväntat mjukt hos skuggorna, ett blänk i fönstren… enligt mina egna erfarenheter är det bara Paris och (på ett naivt sätt) Moskva som absorberar hela vårens natur som vore de ett landskap…

Rainer Maria Rilke i ett brev till Elisabeth von Ephrussi, citerad i Edmund De Waal, Haren med bärnstensögon (2012)

Utdrag

På tal om Marskväll vill jag förresten också puffa lite för Robert Blys översättning, även den mycket fin. Thawing är ett oerhört vackert ord.

Winterspring, nightfall, thawing.
Boys have lit a candle in a snowball house.
For the man in the evening train that rattles past,
it is a red memory surrounded by gray time,
calling, calling, out of stark woods just waking up.
And the man who was traveling never got home,
his life stayed behind, held by that lantern and that hour.

Robert Bly, March Evening

Snö

Efter en höst som känts längre och mer stillastående än vanligt är det äntligen snö snö snö.  Det är onekligen på tiden. Plötsligt rymmer världen andra färger än brunt, grått och grönt. En viss slags höst ser på pricken ut som en viss slags vår. Det är samma luft, samma ljus, samma kala träd och samma djupt gröna gräs. Som om allt verkligen stod stilla, som om allt lagts i träda. Jag upplever nästan alltid snön som en befrielse ur detta. När jag i sextiden korsar innergården i lätt snöfall upptäcker jag att någon har tänt en snölykta under träden just framför porten. Detta gör mig lycklig och nostalgisk, och får mig också osökt att associera till en dikt av Harry Martinsson;

Vårvinterafton och tö.
Pojkarna i byn har tänt en snölykta.
För den som for förbi i rasslande kvällståget
skall den stå som ett rött minne i tidernas grå,
ropande, ropande ur risiga skogar i tö.
Och aldrig kom resanden hem,
men i lykta och stund låg hans liv.

Harry Martinson, Marskväll

Det fina med second hand (och lite Steve McQueen)

Jag är på Myrorna som hastigast en eftermiddag och bläddrar mig förstrött och slumpartat genom en snurra med små tavlor. På baksidan till ett slarvigt färglagt tryck föreställandes kanalerna i Venedig, komplett med gondol och två gondoljärer, finner jag detta;

wpid-imag0541

Blir man inte olidligt nyfiken? Vilka var Michael och Magdalena? Vad var deras relation till varandra? Vad hände med dem? (Och visst måste den där picknicken ha varit något alldeles särskilt, jag menar hur ofta har du själv fått en tavla som tack för en fika?) Jag har dock stött på detta förut, oftast i böcker, där någon skrivit en hälsning och tackat för exempelvis en resa eller en utflykt, aldrig daterat till senare än tidigt 1990-tal. Här har vi med andra ord kanske spåren av en artighet som gått förlorad och som vi som vuxit upp utan den inte kan göra annat än att förundras inför. Så fort går det alltså. Efter tjugo år har våra självklarheter redan börjat förvandlas till kuriosa.

***

För övrigt; sammanfattar inte den här låten på ett ungefär vad alla som någonsin sett något med Steve McQueen känt?

Utdrag

Tack för de rostade hasselnötterna, för barnet som tagit upp fötterna i soffan och inte kan räkna sina bekymmer än, för värmen från kaffekoppen, för skiftningarna i kastanjens lövverk; tack för de tio fingrarna som skriver, för arbetet och vilan, för cykellysenas signaler i natten, för min orakade skolkamrat på väg till rodden; tack för min halsduk och mina vantar, för collegets spiror, för subjunktivet, för tunnelbanan; tack för de smaragdgröna gräsmattorna som omringar staden, för honungen och mjölken, för paraplyets skyddande kupol av rosavit plast; tack för de som ler för sig själva och promenerar runt med händerna i fickorna, för schackspelaren på torget, för de röda tegelväggarna jag ser från fönstret; tack för förnedringen och upprättelsen, sömnen och vakan, handen Du håller över oss.

Kort sagt och utan att överdriva; Josefin Holmströms Terra Nova är en av internets allra mest välskrivna och läsvärda bloggar. Läs den, och läs för all del också hennes lika välskrivna och läsvärda debutroman Antarktis. Ännu ett citat; ”När jag citerar TS Eliot känns det inte ansträngt, inte det minsta.” Är det inte precis så man vill att det ska vara? Är det inte just detta vi (alltså jag) söker? Kanske inte nödvändigtvis i form av Eliot, men väl samma lätthet. Att utan oro kunna visa sina pretentioner.

Vad ska vi egentligen med poesin till?

Alternativ titel; Variations on a theme

A är i Polen och berättar genom fiberoptiken att hon de senaste dagarna besökt två ghetton, Auschwitz I, Auschwitz II-Birkenau samt hört talet som den judiske ledaren i ghettot i Lodz höll när han fått reda på att ghettots samtliga barn under tio år (allt som allt 15 000 individer) skulle gasas. Hur går jag vidare med den informationen, frågar hon, och jag har inget svar. Theodor Adorno skrev någon gång att det efter Auschwitz är omöjligt att skriva poesi, och visst, det ligger något i det. Om vi betraktar poesin som en djupt mänsklig verksamhet, som kanske till och med är en av de allra mest mänskliga så till vida att vi i en mening inte bara brukar språket utan också är det, kan Adornos uttalande formuleras om till följande fråga; Vill jag fortsätta vara människa med vetskapen om vad andra människor, som var människor på precis samma sätt som jag, beredvilligt har gjort med sina likar? Allt kokar verkligen ner till detta, men jag tror för min del att Adorno är svartsynt i överkant. Det är nämligen precis det här vi ska ha poesin till.

Något av det mest drabbande jag läst på senare år är ett stycke ur Peter Fröberg Idlings utmärkta bok om Kambodjas mörka 1900-tal, Pol Pots leende. I ett av de korta kapiteln står de röda khmerernas tortyrcentral S-21 i fokus. Läsaren möts inledningsvis, liksom i bokens övriga delar, av sakprosaistens saklighet. Nyktert redogör Fröberg Idling för de fängslades placering i salen, hur de kedjades vid varandra, de tekniska detaljerna för fastlåsningen, hur många som rymdes i varje sal, och så vidare. Efter en dryg halvsida av detta händer dock något. Som om någon från författaren skild entitet börjat peta i texten saknas plötsligt vissa ord. Meningarnas stringens bryts, först bara på enstaka ställen, med enstaka ord, sedan allt oftare och allt tätare. Till slut återstår bara skiljetecknen – punkter, komman och semikolon – och det märkliga är att denna allt tätare tomhet tycks bända upp det fundamentalt obeskrivliga som är S-21, terrorn och lidandet, och låta oss förstå dem på ett mer omedelbart vis.

Vad Fröberg Idling gör på den där halvsidan är förstås att han sömlöst kliver från sakprosan till poesin, från facklitteraturen till språkmaterialismen. Språket upphör för en stund att vara ett medel för kommunikation och blir istället till ett mål i sig självt. Kanske bättre uttryckt är det i själva verket det sätt på vilket språket rymmer mening som förändras. Sakprosans vanligtvis (nåja…) så raka linje mellan händelse, författare och läsare bryts tvärt av och i dess ställe träder ett slags teckenbyggd känslovärld. Meningen finns förstås fortfarande där, språket ska fortfarande säga oss något, men detta är inte i första hand den information som författaren med hjälp av ord och meningar skriver fram. Tecknen kopplas snarare loss från sin roll som betecknande delar och förs istället samman till en enda betecknande helhet.

Det hela är smått genialiskt, inte minst eftersom Fröberg Idling elegant parerar ett vanligt problem för dem som skriver om hemskheter och lidande. Hur ska man egentligen fånga med ord det som egentligen inte låter sig beskrivas? Det är ju så förtvivlat lätt att klä det oerhörda i en bländande språkdräkt, att visserligen beskriva lidandet så som det var i alla sina tragiska detaljer, men ändå göra det abstrakt och avlägset genom själva läsupplevelsens njutbarhet. Så alltså inte här. Här finns en omedelbar och avgörande insikt insprängd i textens allt större luckor. Vad som sker med människor på platser likt S-21 är att de bryts sönder och fragmenteras. Både offer och förövare slutar i en mening att vara sina enskilda helheter och blir istället till brottstycken av det mänskliga, inte mer än smulor av allt det vi vill lägga i ordet mänsklighet.

Att läsa den där halvsidan blir så att störas i den distanserade trygghet som sakprosan och tidsavståndet annars lätt vaggar in oss i. Vi tvingas istället ta in det oerhörda med andra medel. S-21 blir kanske inte mer begripligt i den meningen att vi förstår dess mening och kan rättfärdiga dess existens, detta torde vara omöjligt, men vi ges åtminstone en lite strimma förståelse för vad det som skedde där gjorde med dem som klev in genom dess portar.

Man behöver inte vara språkmaterialist (jag är det till exempel för egen del avgjort inte) för att se det signifikanta i detta. När Fröberg Idling kliver över skranket som skiljer sakprosan från poesin ger han oss också ett slags svar på frågan vad vi kan ha poesin till. När vi har att hantera de verkligt stora Obegripligheterna, ett S-21, ett Kolyma, ett Auschwitz, ett Utöya, där orden efter en viss punkt motstår alla försök att låta sig inympas med den fulla vidden av vad som skett, kan den poetiska ansatsen hjälpa oss till ett slags förståelse. Peter Fröberg Idlings halvsida är som sagt ett exempel. Ett annat är poeten Charles Reznikoffs diktverk om Förintelsen, byggt helt på protokoll och vittnesmål som getts strofform och destillerats till en sakligt malande ström av ohygglighet. Ytterligare exempel är det faktum att arkiven, biblioteken och bokhandlarna är fulla av ögonvittnespoesi, författad på just sådana platser eller i deras omedelbara efterföljd.

Kort sagt; Om språkets gränser nu verkligen också är gränserna för vår värld är poesi att flytta gränslinjerna utåt. Den är aldrig så värdefull för oss som när den strävar efter att klä det undflyende, det obegripliga och det svårbenämnda i ord, när den tar formen av en rörelse bort från vardagsspråkets otillräckligheter och letar efter metaforer och nya vinklar. En sådan lyrik förstorar och ställer på ända, öppnar upp och sluter in. Det är detta vi ska ha poesin till. Som skribenter, som läsare, ytterst som människor. I sina bästa stunder ger oss lyriken ett bättre grepp om vår existens, i sin sämsta åtminstone ett prövat alternativ att gå vidare ifrån. Hoppeligen går vi rikare från dikten. Kanske inte alltid förnuftigare, kunnigare eller som bättre människor, men i alla fall med en bredare blick och fickorna fulla av alternativ. Detta är alltid något. Det kanske till och med är det bästa vi kan hoppas på. För att återknyta till Adorno; Efter Auschwitz, kanske snarare efter 1900-talet, behöver vi poesin mer än någonsin.

Air mail

När jag läser brevväxlingen mellan Tomas Tranströmer och Robert Bly drabbas jag av en längtan efter att skriva långa brev och sedan skicka dem, helst med flygpost, till en avlägsen nära vän. Att låta meningarna krympa de tusentals milen till en omfamning, ett samförståndsleende eller en lätt strykning över ryggen. Brevväxlingen, som spänner över nästan trettio år, är sporadisk. Ofta går det lång tid mellan breven, svaren dröjer och nya brev hinner skickas, men de sinar aldrig, trådarna vävs alltid samman. Ibland får jag intrycket av att det viktigaste för dem båda är just själva förmedlingen, detta att nå ut, vetskapen om att de blir lästa av någon som vill dem väl. Någon hör verkligen deras kallande rop, någon svarar. Världen är trots allt inte bara oförnuftig tystnad. Den ene brodern Jünger skrev en gång till den andre och slog fast att deras samtal måste fortsätta. Det är precis detta som möter oss i Tranströmers och Blys brev; två män som för sitt liv inte tycks kunna sluta samtala med varandra och för vilka detta pågående samtal utgör en bärande del av den sköra upphängningsanordning som fäster deras liv.